Ja någon riktig ”blomtant” är jag ju tyvärr inte även om jag verkligen skulle vilja vara det. Intresset finns och har alltid funnits men….det är tiden och orken som aldrig, aldrig räcker till. Som högkänslig och introvert går det tyvärr åt alldeles för mycket energi bara på att genomföra en vanlig arbetsdag i livet så när man äntligen är hemma och har gjort alla måsten finns det inte mycket kvar att ”ge” av. Kan nog vara svårt att förstå för normalt fungerande personer som säkert tänker att ja men att sköta blommor är väl en skön avkoppling och ja…det är det…även för mig…men ….efter en dag med kroppsarbete, social samvaro och vetskapen om att nästa dag kommer att kräva lika mycket kan till och med ”en sväng runt med vattenkannan” kännas som ännu ett krav från en omvärld som ständigt skriker på uppmärksamhet.
För så tror jag att de flesta av oss introverta upplever livet. En enda evig förväntan på saker som måste utföras innan vi får tillåtelse att krypa in i vår egen lilla ”bubbla” och bara vara oss själva. I ”tankebubblan” och ”visualiseringsvärlden” där vi hämtar vår kraft och energi. I vårt eget lilla ”universum” dvs vår egen hjärna som oftast räcker så gott åt oss som ”stimulanscenter”. Finns inget som är så återuppbyggande och återhämtningskraftfullt som att få vara bara med sig själv och i sig själv för en introvert. Det är faktiskt ett måste för att vi ska kunna fungera i dagens samhälle överhuvudtaget.
Men nu var det inte meningen att jag skulle fastna totalt i den filosofin (också typiskt för oss att bara ”flumma iväg” sådär när det gäller sånt som vi tycker är intressant) nej egentligen skulle jag skriva lite om dessa små kämpande plantor jag ändå lyckats hålla vid liv.
Ska försöka att göra deras historia så kort som möjligt. Städade ju på ett äldreboende några veckor innan jul och blev så himla glad en dag när jag fick syn på ett par blommor som jag inte sett sen jag var liten och bodde hemma. Vet att de heter livsblad och hade sådana på mitt rum. Det roliga med dem är dels att de måste vara väldigt tåliga som överlevde hos mig och dels att de har ett väldigt speciellt sätt att föröka sig på.
När plantan vuxit sig stor börjar det komma ut små små skott längs sidorna på bladen. De sitter där liksom på rad och får till och med små rottrådar innan de faller av och börjar växa upp till egna små plantor om de lyckas landa på jorden (blomjorden alltså! hihi!) Till min stora glädje såg jag att en av plantorna där på äldreboendet var alldeles full av små ”bebisar” på bladen och tänkte direkt att jag skulle se till att plocka med mig några hem. Veckorna gick och varje dag tänkte jag lika men varje dag kände jag mig lika stressad över att fortsätta jobba och sköt fram beslutet dag efter dag. När det sen efter en tid så gott som knappt fanns några skott kvar längre lyckades jag till sist ”skrapa ihop” och få med mig två av dem som legat på fönsterbrädan ett tag och stoppa dem i fingrarna på en av mina engångshandskar.
Första dagen glömde jag såklart kvar handsken på städvagnen, så där låg de två små liven och riskerade att torka ut i väntan på att få komma i jorden eller åtminstone vatten. Dagen efter lyckades jag i alla fall få med mig handsken hem men sen blev den liggande även hemma säkert ett par dagar innan jag ens kom ihåg och orkade ta mig för att ge de stackars två små lite vatten. Trodde faktiskt inte att det fanns något liv kvar i dem när jag försiktigt skakade ur dem ur handsken och två små till synes torra oigenkännliga ”saker” ramlade ner på bänken framför mig. Men ville ändå ge dem en chans och lade dem i en äggkopp med vatten. Där fortsatte deras nya hårda liv genom att vattnet i äggkoppen hann dunsta helt två gånger innan jag äntligen tog mig för att ta fram påsen med blomjord och försiktigt plantera dem i en ljuslykta för värmeljus.
Ja nu förstår ni nog hur riskfyllt det är att leva hos mig som blomma! Bara detta att ta mig för med planteringen kan kännas som ett stort måste efter en uttröttande dag här på jorden.
Men mot alla odds och förmodligen beroende på att de fått just namnet ”livsblad” så har de överlevt ända tills nu. Så nu står de där och sträcker sig så mycket de kan efter det lilla ljus som finns och jag hoppas hoppas verkligen att jag lyckas hålla dem vid liv. Men jag vet ju också att risken finns att jag glömmer av dem mitt i ”surret” av allt som hör livet till. Ska i alla fall göra mitt bästa!
Sen var det ju det här med tomtar som lyckas bli kvarglömda efter julutstädningen och i år dröjde det faktiskt säkert ett par veckor innan min blick föll på den här lilla rackaren.
Trodde faktiskt att jag detta år hade lyckats med det till synes omöjliga att få bort alla tomtar samtidigt ända tills jag fick syn på den här som stod där inne i ljuslyktan i hallen och verkade helnöjd med att lyckats lura mig.
Men man kan nog nästan säga att det börjar bli tradition av att glömma någon tomte så sådär jätteförvånad blev jag väl inte. :)
Sen har vi den här lilla ”gullisen” som jag faktiskt helt och fullt medvetet inte städade undan. Han passar så bra där i vårat kök och känslan när jag skulle plocka bort honom hindrade mig från att göra det. Det var som om han bad om att få vara kvar och varför inte ?
En liten hustomte är nog inte så dumt att ha ändå. Så nu tar jag och bryter mot traditionerna och låter honom vara kvar ända fram till jul tror jag :) Kan bli intressant att se om man får några kommentarer från någon av oss, fyrkantiga, traditionsbundna och ”detskavarasomdetalltidharvaritsträvande” svenskar!
Hihi!
En tomte i köket mitt i sommaren….HUR kan man ha det så????
Tja…??? Vi får väl se om vi överlever det???
Ha det gott så länge!
Britta