En vecka har det snart gått nu och måste säga att den känns betydligt längre. När man blir sjuk och tar en paus från vardagen och livet så får man en annan tidsuppfattning. Och visst är det tråkigt men tror också att man behöver det här ibland.
I alla fall så lyckades vi ta en morgonpromenad i söndags även om kroppen protesterade ganska snart och man insåg att det var lite väl tidigt ändå.
Men vackert var det och värt att känna sig lite skakis i benen och kallsvettig.
Mitt i allt det fina och tysta hördes plötsligt en korps hesa kraxande och jag hann precis få upp kameran när den flög över oss.
Älskar korpar och deras läte…är något magiskt med dessa stora svarta lite hemlighetsfulla fåglar. Känns som om de vill göra en uppmärksam på något varje gång de dyker upp.
”Morgon i Västgärde”
Fler som njöt av den fina morgonen…
vintervovven våran med snöglitter på nosen…. :)
Britta