lillasysterfix

Vet inte om det är så mycket att fira egentligen men vi tog det som en bra ursäkt för att kosta på oss en weekend i fjällen. Jag har alltså fyllt 45 nu och inte vet jag om det känns så stort skillnad mot 44?  ;)
Men men…nu är det ju åtminstone ”bara” 20 år kvar till pension..och det kan väl i alla fall vara något att fira!

Den här gången höll vi oss kvar i Dalarna för att se vad vårt eget landskap har att erbjuda vad det gäller fjällnatur och besvikna är vi inte. Vi fick tag i en stuga i Hemfjällstangen (Transtrandsfjällen) och även om själva stugan mest var omgiven av skog så var det nära till den vandringsled som tog oss ut i den fria härliga naturen. Så med ryggsäckarna packade gav vi oss av vid klockan åtta på morgonen på min födelsedag.

Och Line som till en början hade alldeles för mycket energi inom sig började med lite förbjuden kviströjning. Ajabaja!!

Sten finns det gott om i den här miljön och denna typ av stentorn dök upp lite här och var.

Antingen är det uttråkade barn eller någon vuxen som är lika barnslig som jag (eftersom jag också skulle kunna få för mig att bygga något liknande) som skapat dem.

Efter en dryg timmes vandring kom vi fram till den första raststugan vid namn Mellanfjällsstugan. Där blev det lite ”varma koppen” och en macka innan vi knatade vidare.

Ut på fjället igen och nu var det slut på den lyxiga spångade leden. Men vad gör det när man njuter av varje steg i denna tysta och ljuvligt avslappnande miljö!!

När vi så småningom kom fram till nästa raststuga som jag av utrymmesskäl inte tagit med någon bild av fick jag för mig att jag absolut skulle upp på toppen av det fjäll som låg framför oss. Tänkte att när jag nu för en gångs skull är ute på en äventyr som detta på min födelsedag så bara måste jag upp på toppen och uppleva utsikten.

Så med Line som sällskap och medan husse passade på att vila sina (några år äldre) ben vid raststugan så påbörjade vi den branta promenaden upp.
Och det var det verkligen värt. Utsikten där uppe var helt fantastisk.

Fick för mig att vi skulle ta en bild av oss båda där uppe och satte igång med att experimentera med självutlösaren och det blev ett himla spring fram och tillbaka innan vi blev nöjda med bilden. Började med att sätta oss med ryggen till men kom sen på att en bild framifrån för en gångs skull borde tas. Jag gillar egentligen inte att vara med på foton där ansiktet är med men tänkte att nu när jag väl är här och firar en ganska jämn födelsedag så kan jag väl ”bjuda” på det.
För hur eländig man än tycker att man ser ut på bild så visar det ju bara sanningen och kan ju vara roligt att ha kvar längre fram i livet.

Den här blev i alla fall den mest lyckade bakifrån tyckte vi. Det var riktigt svårt att hinna fram och få Line att sitta bredvid mig på de tio sekunder vi hade på oss men roligt var det och det blev en hel del skratt och svansviftning innan vi var färdiga med detta projekt. Line bestämde ganska snabbt att det var en rolig lek och väntade ivrigt på mitt kommando om att snabbt komma fram och sätta sig bredvid mig när kameran började nedräkningen av sekunder.

Sen blev det både ett…

…två…

…tre …

…och fyra försök innan vi blev nöjda med ”framifrånbilden”…men den här fick till slut duga.

Sen stod vi där en stund och bara njöt av vyerna…kikade i kikaren och ringde upp husse för en pratstund där nerifrån innan vi gav oss av ner igen.

Om man tittar nere i vänstra hörnet i denna bild så ser man stugan som Sv väntade vid. En ganska stor raststuga som under högsäsongerna har öppet som café och våffelstuga. Nu var det däremot stängt då sista dagen för sommarsäsongen var den sista augusti.

Sen vandrade vi tillbaka samma led till den första raststugan och intog dagens lunch. Chili con carne uppvärmd i spritköket. God och lyxig födelsedagslunch.

Även en tvåårig ungdom måste rasta lite ibland.

Mot slutet av vandringen märktes det att till och med Line började få nog och bli trött.

Meditationsvandring!!!

Sagolikt vackert är det i alla fall!!

Har blivit lite av en tradition att ta en sån här bild när vi är ute på vandringar. Mina kära Meindlkängor som tar mig fram så bekvämt i både vått och torrt!

Line har ju däremot inga vandringskängor att förlita sig på men har blivit en mästare på att använda sina fyra tassar när det gäller att ta sig över spångar och läskiga små broar. Var med stor försiktighet hon tog sig över den här trallen vilket är förståeligt då ett litet felsteg skulle kunna leda till att hon halkade emellan med benen.

Så utan att ljuga kan jag säga att det här var den bästa födelsedagen på länge. Dagen började såklart med frukost på säng och en jättefin present som jag dessvärre inte tagit någon bild av än men det kommer senare, fortsatte sedan med den härliga vandringen och avslutades med pizza och öl i stugan så inte fanns det mycket att klaga på över den födelsedagen inte.
Återkommer nog med lite mer bilder från våran lilla semestertripp. Men nu får ni ha det så bra så länge så får vi se när jag lyckas ta mig tid med bloggandet igen.

Britta