Trots att jag är lite extra trött efter jobbet idag så har jag den där känslan av rastlöshet i kroppen. Ni vet den där känslan av att livet liksom ”står och stampar” och att man inte kommer någonvart.
Att dagarna bara går och går och samma mönster upprepar sig om och om igen…sova, jobba, äta, handla mat, sova osv osv!!
Som att man befann sig i ett hamsterhjul där det varken är särskilt roligt eller tråkigt, man bara går där utan att vare sig tänka eller känna något speciellt alls!
Fast egentligen är det nog mest inuti mitt huvud som detta pågår för visst gör jag/vi väl en del saker på dagarna men…ja?…hur ska jag förklara känslan inuti?
Jo …..!!!!
…som att trots att man gör en del roliga och givande saker så finns det en ”grundkänsla” som liksom ligger över en på ett negativt sätt hela tiden. En grundkänsla som ligger där och gömmer sig och pyr under den trevliga, ljusa ytan som livet trots allt för det mesta är ändå. Föreställ er att ni tittar på den här bilden i dess verkliga form.
Alltså att ni befinner er där vid den lugna lilla sjön en fin stilla sommarkväll. Fåglar som sjunger lite här och där, flugor, humlor och bin som surrar, doften från sjö och skog omkring dig, ett plask då och då från småfisk som vakar. Sländan som fladdrar omkring på ytan redo att pröva sina vingar för första gången och ge sig iväg. Allt känns lugnt och idylliskt….så länge man håller sig ovanför ytan.
Men trots att ytan är så vacker så vet man att därunder ser det annorlunda ut!
Att beskriva kontrasten därunder i ord är onödig. Det räcker att bara tänka sig att man plötsligt hamnar där så vet alla att det är en helt annan känsla.
Och det är den känslan jag menar med min underliggande ”grundkänsla”, och jag börjar bli oerhört, innerligt trött på den.
Man har väl en gräns för allt egentligen även om det tar olika lång tid för olika människor att nå den. Jag närmar mig med stormsteg nu känns det som.
Fullkomligt hatar den här känslan av att gå och vänta på någonting som jag ju inte ens vet vad det är? Man hålls tillbaka och vill och kan inte planera några ”större projekt” när man någonstans vet att det först måste till en stor förändring.
En förändring som man dessutom både vill och inte vill samtidigt…ja det är faktiskt helt sant, och det är det som är det allra allra jobbigaste. Jag vill faktiskt lika gärna stanna kvar här som att flytta härifrån. Så är det!
Vissa dagar känner jag….”tänk va skönt att flytta härifrån. Få huset sålt till någon som är fullt införstådd med dess skick så att det inte kommer något surt efter som man säger, flytta till något mindre och mer lättskött för oss båda. Kanske till och med bara hyra någonstans och satsa på att köpa ett sommarställe istället. Tänk vad praktiskt att bo bekvämt och tryggt under vintern och sen så gott som flytta ut i sommarstugan fr om typ april/maj t om oktober. Eller bara hitta något mindre hus med mindre trädgård att sköta och i endast enplan så att t om Sv törs klättra upp på en stege om så behövs ;) ett ställe där jag även har råd att bo kvar den dagen jag blir ensam, (hatar egentligen den tanken och får ont i magen varje gång men ska man se verkligheten som den är, vilket man ju måste ibland så blir jag väl troligast kvar ensam ett antal år efter Sv. Det är inte själva ensamheten som skrämmer mig eftersom jag egentligen trivs väldigt bra med ensamhet…nej det är tanken på att han inte finns kvar här på jorden med mig, den tanken är så skrämmande och lämnar ett stort svart hål inuti när jag tänker den….världen, livet och vardagen utan honom? ? ? Vem ska jag då dela alla mina tokiga tankar med?)
Ibland tänker jag också att …nej nu tar vi och gör något drastiskt i livet. Säljer gården och flyttar långt härifrån. Långt för mig är typ till ett annat landskap, inte en annan världsdel eller så. Har ju i princip bara flyttat en gång och det var ca 300 m längre upp i byn ifrån mitt barndomshem.
Allra första gången jag lämnade mitt trygga ”flickrum” var det bara ut i en lägenhet på samma gård som mina föräldrar 
Tänker ibland att det nog skulle vara väldigt nyttigt för mig att prova på att bo någon helt annanstans? Och säkert väldigt roligt och spännande också.
Men sen har vi den där andra sidan av bekymret. Den där hemtama, invanda, introverta människan med sin lilla ”nalle Puh hjärna” som blir väldigt trött väldigt lätt av nya intryck och upplevelser. Den där människan inom mig vars hjärta gråter när hon tänker på att lämna det här. Det vackra gamla huset och gården med en historia och själ som jag förmodligen aldrig kommer att komma i närheten av igen om vi köper något annat tillsammans.
Dessa gamla hus och gårdar har ju stigit i värde något enormt de senaste åren och med våra inkomster blir det ju inte aktuellt att kunna låna så pass mycket pengar.
Men…den här typen av gård och hus kräver ju också en hel del i underhåll och skötsel så…ja?…är det värt att försöka bo kvar?….är det klokt när vi kanske vill ha tid över till att uppleva annat också?…är det verkligen så viktigt var och hur man bor?
Och till sist kommer vi till något annat som envist gnager lite inom mig.
Jag lovade en gång i tiden detta hus och denna gård att jag skulle ta hand om den. Ta hand om och vårda den och sätta en egen prägel på den. Men…det blev aldrig riktigt så och nu är frågan?…är det då inte bättre att lämna över det till någon annan? Någon som verkligen sköter om det som det behöver och som tycker det är värt att satsa en hel del på? Någon som har ekonomi åt det och gör det till sin livsuppgift vilket jag en gång trodde att jag skulle göra?!?
Det här huset går att göra hur fint och trivsamt som helst om bara viljan, engagemanget och pengarna finns. Jag har massor med planer och idéer om förbättringar och ”fix” som skulle göra det till ett hus man aldrig vill lämna. Altan, balkong (kanske t om inglasad?), ta bort en vägg och göra ett enda stort kök med matplats av halva undervåningen, :) …en matplats med kakelugn och stort fönster med mycket ljusinsläpp.
Ja det finns en del idéer… men.
Egentligen och helt ärligt så vet jag att vi inte kan bo kvar här. Jag vet att det varken är ekonomiskt eller ”fysiskt” (alltså arbetsmässigt) möjligt i längden för ingen av oss verkar föryngras?? Konstigt det där, eller hur? 
Jag vet att jag måste släppa och lämna över det till yngre människor som är beredda att satsa för framtiden på det här. Och visst vore väl också det en underbar känsla. Att veta att man lämnar över till någon som tar hand om det väl.
Livet blir inte alltid som man tänkt och jag brukar tänka att jag faktiskt en gång i livet fick uppleva känslan av att köpa mitt drömhus…det här huset alltså…det var en nervös väntan innan vi fick reda på om just vi (min före detta alltså) skulle få köpa det. Men när det blev bestämt minns jag hur man liksom gick och svävade på moln i några dagar och genast började fantisera och planera för hur man skulle ha det.
Och det är inte alla som får uppleva det. Många har inte ens råd att köpa något eget utan får stanna hela sitt liv i en lägenhet trots att de kanske som jag har en längtan ut i naturen och friheten. Att kunna få rå sig själv och ha landsbygd och skog omkring sig.
Det är en lyx…jag vet…och jag uppskattar varje dag jag får leva såhär.
Nåja…nog om det här nu, men nu vet ni vad den där ”grundkänslan” jag skrev om i början handlar om. Längtan efter att få rota sig ordentligt och ”komma hem”!
Veta att här ska jag bo så länge jag bara orkar med, och sen kunna ge sig riktigt hän åt planering, inredning, möblering, målning, trädgården…ja allt som man vill göra till sitt och genom det visa vem man är som person och hur man ser på livet.
Det är den känslan jag längtar så sablars mycket efter….få ro i själen och vakna på morgonen med känslan, vad ska jag hitta på och göra härhemma idag, en ledig morgon. Istället för känslan av…jaha, ännu en dag i livet som måste avverkas i väntan på detta när var hur vi ska bo. Ännu en dag med rastlöshetskänlsan som kommer när man tänker att det skulle vara roligt att fixa med det och det…göra si där och så där…sätta upp en sån där där borta och kanske investera i den där fina jag såg på internet igår och skulle passa så bra där…fast nej….just det…det är väl igen större idé om man ändå inte ska bo kvar ?
Det är den mest tärande känsla jag någonsin levt med i mitt liv och jag riktigt känner hur den äter upp mig inifrån. Den fullkomligt lever på bekostnad av min livslust och inspiration så snart finns det väl knappt någon drivkraft kvar, till något i livet?
Och det värsta är…den finns med varje dag, vare sig vi gör något roligt eller inte så finns den med varje dag där under ytan!!!
Britta