Har inte orkat skriva om det förrän nu, men för lite drygt en vecka sedan tog jag beslutet att låta honom somna in. Har inte ord för att uttrycka vilket tomrum och vilken saknad han lämnade efter sig. Jag gick verkligen ”sönder” inuti och har fortfarande svårt att inse helt att han faktisk är borta. Han var min absolut bästa vän. Min trogna kompis som alltid hade en stund över när man kände att man ville ha någon att prata med,gosa med och nobbade aldrig en svängom i köket eller vardagsrummet när man hörde någon låt som fick det att ”spritta i benen”!
Han bara fanns där liksom….alltid…!! Aldrig långt hemifrån gården och oftast sovande på något av favoritställena inomhus. Han var verkligen som en del av själva ”stommen” i gården, huset och ja…i livet kan man säga. Man bara visste att hur man än mådde och när man än kom hem så fanns det alltid en Findus där att komma hem till.
Nu finns det inte det längre ….och det gör fortfarande såå himla ont!
Det är oerhört svårt att förstå att någon som funnits i ens närhet i 17 år bara en dag plötsligt kan vara borta.
Det kom ju inte oväntat men man kan ändå aldrig förbereda sig helt på det.
Sista kvällen hemma hände något ovanligt!
Selma som väl aldrig vågat ligga så nära någon av de andra katterna verkade känna på sig att Findus var svag och behövde stöd. Värme och närhet fick han där de plötsligt låg rygg mot rygg, dessa båda som var så lika så att många trodde att de var syskon trots att de kommer från helt olika håll.
Kommer aldrig någonsin att glömma dig Findus. Och för någon dag sedan lyckades jag sätta upp bilder som ett litet ”minnesmonument” över honom i hallen. Vi byter ju foton där efter årstider annars men vid såna här händelser är det ett utmärkt sätt ha ett ställe att stanna till vid och bara minnas när längtan och saknaden blir för stor.
Och det hjälper faktiskt litegrann att stå där och betrakta bilderna av honom.
Har t om hänt att jag pussat försiktigt på hans lilla nos och strukit sakta och försiktigt över tassarna, precis som om han fanns kvar ändå.
Gullvivor och penséer är blommorna som pryder sin plats bredvid honom just nu men såg häromdagen att ”förgätmigejen” blommar nu och det vore en passande blomma att ge honom.
För glömmer gör jag aldrig även om tiden får saknaden att göra lite mindre ont vartefter. Ändå vet man ju att han finns häromkring oss ändå. Det känner man tydligt ibland och just därför vill man så långt det är möjligt försöka minnas honom på ett positivt sätt. Är övertygad om att det sista han vill är att man ska gå och vara ledsen och gråta. Tror att det kan få honom att stanna kvar onödigt länge. Bättre då att släppa taget om de tyngsta känslorna och låta honom bli helt fri i anden. Låta honom vandra vidare på sin egen resa och naturligtvis få välja att komma och hälsa på ibland ändå om han vill. Det viskade jag också till honom det sista jag gjorde innan han släppte taget om livet helt. Och det tog tid för honom att lämna. Länge länge drog han sina andetag trots att den sista dosen av insomningssprutan var given. Han var en ovanligt livskraftig och ”seg” liten bondkatt tyckte de på veterinärskliniken.
Till slut gav han dock upp och lämnade sin gamla sjuka kropp som säkert inte var särskilt rolig att ”bo i” längre och trots den bottenlösa sorg man kände så var det en viss tröst att veta att han till slut var fri.
Men jag vet ju att vi ses igen en dag och att livet här på jorden just nu måste gå vidare utan honom. Ska i alla fall kontakta någon som kan kommunicera med djur som gått vidare och se om han kan lämna något meddelande till oss. Vore sån tröst att höra att han mår bra nu, trots att jag ju egentligen vet att han gör det.
Så ha det så bra nu Findus till vi ses igen. Lev och njut igen av livet som du gjorde när du fanns här hos oss och ännu var ung och frisk. Spring över gröna ängar och vila och njut på dina favoritplatser. Du var en på miljonen och tror inte att jag får träffa en sådan ”kattpersonlighet” igen. Älskar dig för alltid!
Britta