Ja det är ett känsligt ämne det där. I alla fall för vissa…eller många ska man nog säga, för det är nog fortfarande övervägande delen av oss människor som tror att efter döden är allt slut…då är det stopp, slut och nattsvart!!
Jag hade också den tron och inställningen en gång i tiden och då var döden så skrämmande så att man inte ens ville snudda vid den med tanken. Man ville förtränga och låtsas som om den inte fanns, som om den var något som enbart drabbade andra och aldrig någonsin skulle drabba en själv och ens egna familjemedlemmar. Jo kanske någon gång men det låg låååångt lååångt fram i tiden.
Sen har mitt liv rört sig i den riktningen att jag träffat och lärt känna människor som har förmågan att ”se” det många inte ser. Människor som kan använda det sinne som vi alla egentligen har men de flesta av oss glömt hur vi ska använda. Som barn har vi alla fortfarande förmågan kvar men så småningom ”lär” vi oss att det de vuxna säger till oss är det som är ”sant”, alltså att ”spöken finns inte”…”du bara drömde”…” det är bara din fantasi som gör att du tror att du ser det där” osv…så till slut stänger vi av kommunikationen och kontakten vi fortfarande kan ha med dem som inte befinner sig på jorden tillsammans med oss just nu.
De flesta av oss glömmer också de ev minnen vi har kvar från livet innan det här och när vi inte får någon förståelse för det vi pratar om som te x minnen av människor omkring oss från den livstiden, platser vi kommer ihåg, kanske som skrämmande eller något att längta tillbaka till, eller särskilda händelser som kanske satt lite djupa spår i våra sinnen, både bra och dåliga, så slutar vi att prata om dem.
Och det är ju egentligen helt okej eftersom det inte är meningen att vi ska fortsätta det nya livet med att komma ihåg vad vi upplevde och erfor innan, och man önskar ju faktiskt att detta gällde alla människor, men dessvärre så är det många som lider länge av dåliga minnen från livet innan, utan att förstå att det är det som är problemet.
Gick ett bra program på tv4 fakta om det här för en tid sen som hette just ”Mitt barns tidigare liv” och som tog upp fall med barn som slet ont pga jobbiga minnen från det förflutna.
Barn med t ex en oförklarlig rädsla för eld, vatten, höga höjder osv. Barn som kunnat namnge orter och människor från sitt tidigare liv vilket vid efterundersökningar visat sig stämma. Barn som haft fruktansvärda drömmar om en ångestfylld död trots att de varit alldeles för små för att ha hunnit skaffa sig en uppfattning om att det för det första finns något som heter död, och för det andra kunnat veta något om te x flygplanskrascher, drunkningar, att bli innebrända och liknande.
Men nu ska vi inte ”snöa in” på tidigare liv för det är ju egentligen en helt annan historia. Nej det jag kände att jag främst ville skriva om nu var döden och största anledningen till det var att jag häromdagen kände en slags frustration.
Jag följer nämligen en blogg skriven av en människa som har en obotlig form av cancer men som med hjälp av dagens mediciner och metoder lyckats kämpa sig kvar vid livet. Man känner alltid en viss känsla när man läser dennes inlägg. Man tycker synd om samtidigt som man imponeras av att han/hon orkar vara så pass positiv ändå. Se det ljusa i tillvaron trots vetskapen om att det inte finns något direkt botemedel.
Känner ofta att man vill lämna en stöttande och peppande kommentar men allt man skriver känns så ynkligt på något vis även om man får ett väldigt tacksamt svar ibland. För en sån här människa finns ju döden så gott som ständigt med i tankarna och självklart åker hoppet och humöret upp och ner, alltså positiva inlägg varvade med sådana som ger en mer hopplös och tung känsla. Vore ju också konstigt annars, och en blogg är ju till för att ”skriva av sig” både bra och dåliga dagar. Det blir ju en mer äkta känsla också när man även får läsa om dennes innersta tankar, rädslor och oro över framtiden.
Men det är här det kommer till min frustration. Önskar nämligen att man kunde trösta i den mening att man kunde tala om för den här personen att även om döden betyder ett slut på det liv man lever just här och nu, vilket såklart är skrämmande nog, så betyder den inte att man bara ”slocknar” och försvinner för evigt. ”Medvetandet” finns kvar och man kan till och med fortsätta ”vara med” dem som är kvar här på jorden. Inte på samma sätt som nu såklart för den fysiska kroppen försvinner ju, men man kan finnas omkring dem och stötta och ge dem en ”knuff i rätt riktning” när man ser att de kanske har det tungt.
Ja suck! Önskar som sagt att detta inte sågs som sånt ”skitsnack” och ”fiffel och båg” som det gör idag. Att man fortfarande ses som lite ”knäpp” och sinnesrubbad för att man har förstått att livet inte bara är ”äta, sova, skita, dö!”
Men jag tror och märker att vetenskap, forskning och det sk ”övernaturliga” börjar närma sig varandra och snart kommer inte ens de mest framstående forskare kunna neka till att det faktiskt finns något mer än det vi kan se och ta på. Precis som vi gjorde en gång i tiden när bacillerna och smitta upptäcktes. Det kunde heller inte ses med blotta ögat men likt förb…. så insjuknade folk en efter en när de vistades på samma plats.
Men det är väl kanske rädsla för att tro på det här som sätter ”käppar i hjulet”. Dels så kanske inte alla är så imponerade av vetskapen om att släktingar och vänner inte försvinner för evigt efter döden, särskilt inte de som kanske önskar bli av med dem av en och annan anledning, och dels så är vi nog rädda att ”lura oss själva” att tro att döden inte bara skulle vara ett nattsvart slut, för det låter helt enkelt för bra för att vara sant.
Vi har ju i alla fall kommit så långt så att te x programmet ”Det okända” släppts fram i tv och det är ju något man kan börja med att titta på om man är nyfiken på det här.
Jag lovar att det inte handlar om vita lakan som svävar omkring och säger ”Buuuuh” och rasslar med kedjor. Nej det är helt enkelt ”vanliga människor” precis som du och jag som efter sin död inte hittat rätt, säkert på grund av förvirringen som såklart uppstår när man är övertygad om att det inte finns något mer efter döden. Eller som inte vill lämna på grund av något de känner är ouppklarat, eller bara en plats som är så betydelsefull för dem så att de ”hänger sig kvar”.
Det är egentligen inte så himla mystiskt och konstigt som man tror och många av de medverkande har ju själva varit av den typen som har inställningen om att detta inte finns, och det som alla dessa har gemensamt är just att de nämner den där känslan av att börja tvivla på sig själva och sitt ”mentala tillstånd”. Är det jag som börjar bli galen, när saker flyttar på sig, tv och radio sätts igång av sig själva, de känner att någon vidrör dem, de till och med ser ”människor” som plötsligt bara försvinner osv.
Nej, det här är inte något galenskap. Det är helt enkelt så att vi alla är olika känsliga för att kunna uppfatta detta och sen är också de som inte längre befinner sig i en mänsklig kropp olika ”bra på” eller olika starka i sin förmåga att kunna påverka den miljö som vi befinner oss i.
Det är inte konstigare än så och när dessa stackars ”vilsna själar” som vi kan kalla dem, äntligen får chansen att ledas till rätt ställe av ett medium så tar ju de flesta tacksamt emot hjälpen och ”går vidare”. Jag skriver de flesta bara för att en del av dem faktiskt är ganska envisa och vill stanna kvar och i något program har det hänt att de till och med lyckats hålla sig undan för mediet vilket då ger resultatet att det ändå inte blir lugnt i huset såklart. Men …då åker de medverkande i programmet tillbaka och vad jag har sett så har det alltid fixat sig till slut.
Men som sagt så händer det här väldigt sällan då de flesta med hjälp av mediet, inser att det finns en mycket bättre plats att vara på. Många ber också om ursäkt för att de ställt till det för och skrämt de som finns kvar.
Så jag rekommenderar verkligen att titta på åtminstone ett avsnitt av det okända, läsa lite böcker om det här med te x ”Nära döden upplevelser”, ”Tidigare liv och regressioner”, ”Mediala personer som kommunicerar med de som befinner sig i den andra dimensionen, som kan berätta hur det är där och hur ”livet” där kan se ut” , ja det finns hur mycket som helst att läsa om det här. Själv har jag nog hunnit läsa minst ett femtiotal böcker och ju mer man vet om detta, desto mindre skrämmande blir det.
I början när ”Det okända” började sändas (är väl snart tio år sedan nu?) hade jag alltid en läskig känsla efteråt när jag tittat på det. Vågade knappt gå på toa själv och tyckte att det lurade ”spöken” i varenda hörn 
men nu har jag förstått att det som programmet handlar om ju inte gäller just mitt hus och min omgivning, så den känslan är helt borta nu.
Hihi! Känns lustigt att tänka på det nu. Att jag faktiskt var rädd för att jag själv skulle få uppleva det som de som programmet handlade om gjorde….det är nog i alla fall lite galenskap.
Men nu ska jag fortsätta med mitt liv ”här och nu” och idag är det en riktigt grå dag med regntunga skyar. Får se vad vi hittar på en dag som denna. Förmodligen mest lite hemmafix, med städning och tvätt och byte av sängkläder osv.
Ha en bra dag…och förresten…kolla i garderoben en gång extra, för man vet aldrig vad som lurar därinne…. ;) !
Britta