Att städa på ett äldreboende är alltid lika nyttigt. När arbetsdagen är slut går man därifrån med en förhöjd vetskap om att man ska vara rädd om, och verkligen ta vara på det liv man har och lever just nu.
Kan ju erkänna att jag den här gången nästan hade lite ”vill inte jobba ångest” innan. Dels så blev jag ju så lämpligt förkyld dagen innan och dels så bara visste jag att det skulle bli oerhört stressigt. Men vet ni…jag fixade det ….trots huvudvärk, halsont, och såna där otäcka ilningar i benen. Första stället (sporthallen) var det värst, för där såg jag bara mer och mer som skulle behöva göras medan tiden tickade på alltför fort, och ju mer jag stressade upp mig desto fortare gick tiden …såklart!
Till slut lyckades jag dock ”stanna upp” och intala mig själv att jag inte kunde hinna allt som skulle vilja. Så jag gjorde bara det allra viktigaste och det andra får jag ta itu med på tisdag. Jag trivs som ni vet med att städa och mår så bra när jag lämnar en lokal i det skick som jag vill att den ska vara. Det känns liksom bra och skönt i hela kroppen, kanske en slags yrkesstolthet ?…vet inte vad man ska kalla det men just den känslan är i alla fall det jag eftersträvar när jag jobbar.
Tyvärr så kan man i dessa tider inte vara lika noga. Ekonomiska besparingar märks även i städbranschen såklart och numer förväntas man ensam göra det som två gjorde tillsammans för 10/15 år sedan. Det är konstiga tider i lever i. Hela samhället går mer åt ett ”gamsamhälle” där det enda som snart räknas är hur många kronor och ören cheferna lyckas spara in.
Människans fysiska begränsningar och psykiska välmående kommer snart i sista hand. Hörde att någon för ett tag sedan, (då den pratade med någon myndighetsperson eller i alla fall en lite mer ”högt uppsatt” person i samhället) om sin nedbrytande arbetssituation fick ett helt kallt ”Ja idag får man räkna med att må lite dåligt på jobbet” till svar.
Tragisk utveckling!
I alla fall så åkte jag därifrån utan den där sköna känslan av att ha gjort ett bra jobb och istället med stressen pyrande i hela kroppen. Hur skulle det gå på nästa ställe ? Hur mycket var det jag förväntades göra ? Skulle jag komma in på alla rum i tid? Skulle jag hinna göra det extra som behövdes eftersom två dagar nu går bort då det är långhelg?
Ja det var många tankar som strömmade igenom hjärnan och gjorde att jag knappt kände hungern som brukar vara så tydlig efter samma tid vid jobbet på kyrkogården. Precis som om kroppen stänger av för att den inser att det faktiskt inte finns tid att äta. Men det gjorde jag i alla fall…för är det något jag lärt mig genom åren och efter stressen på hotellet då man kanske bara åt ett par mackor under en hel arbetsdag…så är det att …äta….det bara måste man ta sig tid med. Man är skyldig sin kropp det tycker jag.
När jag väl sen fått i mig två smörgåsar, en hel del vatten och en tablett så satte jag igång med nästa arbete.
Och som vanligt när man städar på äldreboenden så glömde jag ganska snabbt bort mina egna ”krämpor” och inre stress. Det händer alltid något inombords när man kommer nära människorna som bor där. Man får större tankar …om livet…döden…livsöden. Man känner en slags respekt för dem och börjar fundera på hur de levt sina liv? Känner de sig nöjda och färdiga? Ångrar de massor eller fick de sina tidiga drömmar krossade?
Sen går man därifrån med insikten om att det gäller att ta vara på och använda sin friska kropp så länge man har den. Göra sånt man vill göra och vara sån man vill vara mot andra. Inse att man helt har ansvaret för sitt eget liv och att ingen annan kan skapa det åt en.
Britta