Eftersom jag har en semestervecka nu så har jag haft god tid på mig att gå i mina egna funderingar idag, och det har nog mest kretsat kring detta med att vara introvert.
Beviset på att detta inte är att jämföra med vanlig blygsel fick jag genom kommentarerna på mitt förra inlägg.
Dessa två personer hade jag inte räknat in i denna personlighetstyp trots att jag måste påstå att jag tycker mig känna dem ganska väl.
Även om ingen av dem hör till gruppen helt introvert eftersom de faktiskt jobbar med människor på olika vis och verkar trivas med sina arbeten, så var det intressant att inse att de har en hel del av den här sidan.
Som en av mina kollegor på kyrkogården (som nog också är ganska mycket introvert) brukar säga:
-Det finns en anledning till varför jag trivs att jobba med en massa dödingar omkring mig!
Skämt åsido så finns det faktiskt en hel del sanning i det uttrycket. En av anledningarna till att jag trivs så bra som kyrkogårdsarbetare är just att jag inte behöver konfronteras med en massa nya människor hela tiden.
Sen älskar jag ju fysiskt arbete också, och den här kombinationen är perfekt för mig.
För några år sedan fick jag för mig att jag skulle trivas med att jobba med barn. Jag gillar småbarn och eftersom jag tack och lov har min fantasi kvar (blir nog aldrig riktigt vuxen) och minns så väl hur man levde sig in i lekarna så brukar jag komma ganska bra överens med barn.
Nu föll det sig så att jag hittade en barnskötarutbildning på ett år, i samma veva som jag började inse hur otroligt trött jag var på hotellbranschen (var hotellstäderska) och lyckades med stor hjälp av min sambo som fixade alla ansökningspapper, komma in på utbildningen. Dessvärre insåg jag efter ett tag, särskilt i samband med praktikperioderna att detta nog egentligen inte var något för mig. Hade som vanligt i fantasin målat upp en bild av hur det här yrket skulle vara och hade inte för ett ögonblick räknat med all föräldrakontakt med möten och liknande som det skulle innebära.
Låter nog otroligt korkat och blåögt men så var det.
Barnen hade jag inga problem med och kan stå ut med både skrik, bråk och ”kladd” som barnskötaryrket faktiskt består av till stor del. Men så kommer vi till det här med föräldrarna!
Bara att möta upp i hallen innan man kände alla tog emot en hel del, och då kan man ju bara tänka sig hur det skulle ha varit på ett ev föräldramöte, som jag lyckligtvis aldrig behövde vara med på.
Att tala inför grupp är min stora stora skräck och något jag aldrig kommer att vänja mig vid. Min introverta hjärna är helt enkelt allergisk mot det!
Inför redovisningarna på utbildningen som vi ibland hade var jag tvungen att ta lugnande naturläkemedel och fråga mig inte vad jag sa på dessa redovisningar, har inte en aaning eftersom jag inte kommer ihåg ett smack. Black out kallas det väl.
En annan stor skräck man lever med som introvert är BORDSPLACERING på fester. Får ont i magen bara jag tänker på det. Dessvärre så är alkohol ett utmärkt botemedel mot denna personlighet så att vara chaufför på en stor fest med okända människor är tyvärr inte något jag ofta erbjuder mig. Aldrig faktiskt!
För några år sedan gjorde jag nämligen det misstaget att vara chaufför på ett bröllop då min sambo skulle spela fiol och eftersom vi kände till bruden ifråga blev jag också inbjuden.
Det jag minns mest från den mardrömsliknande middagen var en rik stockholmare med glänsande guldklocka, ringar med mera (vilka han satt och rättade till hela tiden) som bokstavligt talat med näsan i vädret inte mötte min blick en enda gång. Han pratade med gästerna bredvid mig och bakom mig men inte ett enda ord riktade han åt mitt håll.
Det enda roliga med det här var att eftersom jag hade sockendräkten på mig så såg jag vid några tillfällen att han studerade mig när han trodde att jag inte såg. Han var nog trots allt lite nyfiken på den där tysta dalkullan, eller åtminstone på klädseln även om han inte tänkte nedlåta sig att ens försöka konversera med henne.
Hade dock varit kul om han hade provat, då skulle jag nog ha svarat på riktigt rättviksmål, men med tanke på att jag hörde honom mumla till någon bredvid sig ”undrar om dom har catering här uppe” i Dalarna alltså, så kanske han betvivlade att jag var så pass civiliserad så att jag ens skulle kunna föra en anständig konversation 
Nåja, det kan inte vara lätt att vara en av de stockholmare som tror att Stockholm och New York är av ungefär samma storlek 
Just det, kanske ska tillägga att jag inte heller är så där särskilt snäll som alla tror att jag är bara för att jag inte säger så mycket. Jag har nog mina åsikter om både det ena och det andra, men dem håller jag oftast för mig själv, tänka först och handla sen är ju ett av kännetecknen på introvertism.
Men nu ska jag njuta av kvällssolen och se om jag kanske kan ta några fina bilder ute i trädgården, på återseende eller återhörande eller vad man säger?
Britta