Eftersom husse dras med en envis förkylning som är så gott som bra ena dagen och sen tar om med ny fart nästa, så blev det en ”tjejpromenad” för mig och Line idag.
Jätteskönt väder med alldeles lagom temp och en sol som kom och gick. Kunde ha varit ute hur länge som helst kändes det som, men dels saknade vi husse som sällskap, och dels så hade jag ett 16-års kalas inbokat klockan tre, så det var bara att knalla hemöver efter att vi gjort ett sk kreativt stopp.
Vuxen kommer jag nämligen aldrig att bli och är heller inget jag strävar efter. Tror att det är bra att ha lite ”barnasinne” kvar i dessa pressade tider som vi lever och när jag kände hur snön knarrade sådär härligt under skorna så kom tanken på att jag bara måste stanna till och göra en snögubbe.
Hittade en alldeles lämplig stubbe att ställa den på och vilken fantastisk ”byggsnö” det var…precis som jag misstänkte.
Hade jag haft mer tid så kunde jag ha släppt loss fantasin och skapat, ja vad som helst av snön som formade sig som finaste lera under händerna. Men med tanke på att klockan närmade sig två och jag skulle hinna hem och duscha innan kalaset så fick det bli en enkel och näst intill traditionell snögubbe.
Fast när jag var färdig insåg jag att det snarare blev ett snötroll.
Vi människor har verkligen ett behov av att skapa saker med våra händer. Det är jag helt säker på att alla kan känna någon gång, och när jag höll på som bäst kände jag att man liksom går in i ett nästan meditativt stadium.
Var kanske tur att jag hade Line att hålla lite koll på för annars hade jag nog flummat iväg totalt med så stora öppna fält med byggsnö omkring mig.
Men nu står det i alla fall där…snötrollet och nog ser han eller hon nöjd ut med tillvaron. Återstår att se hur länge det håller innan plusgraderna får det att falla ihop. Går nog ner imorgon och kollar hur läget är.
På hemvägen sen var det precis som om Line plötsligt klev upp en nivå i vuxenhet för nu skulle hon bära min ena handske utan att hoppa, busa och slänga runt med den vilket hon alltid annars gör. Men nu var det som om hon fick för sig att det var en mycket viktig uppgift att bära hem mattes handske. Hela byvägen hem gick hon lugnt och sakta bredvid mig med handsken tryggt i munnen och släppte den inte förrän vi kommit in på gården.
Är väl retrievern i henne som gör sig påmind. Hon har ju både Golden och Flatcoated i sig och hemma inomhus går hon ju alltid och bär på något och ska visa när det kommer folk.
Annars har helgen varit lugn och skön men tyvärr inte så rolig för Sv som måste hålla sig lugn. Han blir ju lite mer rastlös än jag så det är nog ganska påfrestande för honom.
Själv har jag inget emot lugna dagar då man bara låter tiden flyta på. Har inga problem med att ha tråkigt eftersom jag oftast hittar på något att pyssla med ändå.
Tror att alla hjärnor mår bra av att ta en liten paus från stimulans ibland så att man får utrymme att stanna upp och tänka till lite på vad man ska göra och framförallt vad man har lust att göra.
Det är oftast i dessa lägen som jag känner att idéerna och fantasin kommer igång.
Britta