Så typiskt när jag börjar jobba…alltså lika med dålig uppdatering av bloggen. Men så blir det när orken inte riktigt räcker till. Tänker dock så gott som varenda dag att NU ska jag ta och skriva om det och det …osv ….men …det blir ju nästan aldrig så.
Har varit ganska trött på sistone då vi börjar klockan sex på morgonen (vilket betyder att klockan ringer halv fem) och sen är det full rulle från start.
Vi har fullt upp med att hinna med det vi ska och det får inte krångla eller dyka upp några hinder för rutinerna eftersom hela planen då spricker.
Är på en skola och jobbar vilket betyder att man måste pricka in tiden innan eleverna börjar och sen raster för att kunna komma åt alla utrymmen, och sen är det alla andra allmänna utrymmen däremellan som ska hinnas med som typ lärarrum, fritidslokaler, 8 entreér med 15 toaletter …nej förresten, 17 toaletter plus en allergiavdelning som kräver dammtorkning på alla ytor varje dag.
Så det går i ett och när jag kommer hem är oftast arm, axel och huvudvärk det som tar lusten (och orken) att skriva ur mig.
Men, ska inte klaga …det är ju ett jobb i alla fall och det betyder lite mer pengar i plånboken. Välkommet med tanke på de 8 000 jag får ut som arbetslös..eller snarare 7 900 i månaden. Vore det inte för de pengar jag lyckas spara under sommarsäsongen på kyrkogården så skulle det inte funka, så tack och lov för att jag kan lägga undan en del då.
En ”hamstring” för vintersäsongen kan man säga.
Nåja, än så länge har vi i alla fall mat på bordet :)
Och vad händer annars i livet då? Ja om man ska gå till ”det lilla” så är jag faktiskt i full färd med att sy nya gardiner till köket. Börjar bli redigt trött på de rödrutiga julgardinerna nu och känner att det är dags för en uppfräschning inför siktet på våren som ju till slut kommer, vare sig man tror på den eller inte :)
Även adventsljusstakar och julstjärnor har väl gjort sitt för säsongen nu och förhoppningsvis blir jag färdig med gardinerna i helgen så att februari får ses som en ”nystart”!
Man behöver det där tänket ibland tror jag…lite nystart och förändringstänk.
Och om man ska gå till ”det stora”…eller i alla fall större händelserna i livet så är det äldste sonens flytt till Uppsala nu på söndag som står högst.
Äntligen någon förändring och nystart i hans liv. Med tanke på att han fyller 23 i höst så är det väl hög tid också. Fast jag vet ju att det inte är något ovanligt idag, att ungdomar blir ”mambosar” (ungdom som bor hemma hos mamma) länge pga den dåliga både arbets och bostadsmarknaden.
Han har ju önskat att flytta till Uppsala under en lång tid nu då han har många kompisar som studerar där och helt plötsligt så dök möjligheten upp tack vare att en av vännerna ska åka utomlands i några månader som utbytesstudent och därmed hade ett ledigt rum att hyra ut. Och som genom ett under fick sonen i samma veva chansen till ett jobb som diskare på en Irländsk pub så på söndag bär det av för honom för att äntligen påbörja ett mera självständigt och därmed såklart mer utvecklande liv.
För mig känns det mest som en lättnad men visst känns det lite konstigt också. Kom på en tanke häromdagen om att man kan likna sina barn vid maskrosfrön.
Först växer de upp och sitter då stadigt fast vid ”moderplantan” , sen mognar de och börjar så småningom frigöra sig. Sen kommer tiden då de ”är ute och flyger” alltså tiden mellan barndom och vuxenliv. Tiden då de ska ”sväva omkring” och försöka hitta sin egen väg och sin egen mark att rota sig vid och det är väl där mina söner befinner sig just nu. Den yngste går ju fortfarande i gymnasiet och siktar på högskola i höst och den äldste är som sagt på väg att göra sin första ”provlandning”. Så på något vis så är det som om man själv går på lite ”sparlåga” just nu. Man går liksom och väntar på att de ska ”landa” innan man själv riktigt kan ta itu med sitt eget liv och sina egna drömmar.
Men det är väl precis som det ska vara och nu börjar man faktiskt ”ana” den lite större friheten för egen del. Ska väl erkänna att det varit ganska tufft ett tag med tanke på äldste sonens arbetslöshet och funderingar inför framtiden. Det är inte kul när ungdomar ”fastnar” i livet och inte verkar komma vidare. För även om vi kommer väldigt bra överens och trivs i varandras sällskap så känner man på något vis att tiden då man var ”mamma och barn” är förbi och att det är dags att gå vidare och få förändring. Det är dags för en mer ”vuxen” relation och det är svårt att få till helt och hållet så länge man bor under samma tak….så är det bara!
Tror jag vet hur en älgko börjar känna när kalven vuxit till sig och bli för stor för att hänga henne i hasorna…. :) ….(inte för att någon av mina söner har lust att följa mig vart jag går men ni förstår nog liknelsen)….det är alltså bara en helt naturlig instinkt och cykel i livet som man känner av när ”barnen” har varit ”barn” länge nog.
För övrigt är det ett otroligt tråkigt väder vi har just nu. Slask och is varvat med storm och riktig blötsnö…varför kan inte vintern få vara vinter?
Typiskt nu när vi äntligen hade kommit igång med årets skidkarriär. Men men, det kommer väl mera vinter såklart!
Planerna för helgen är att jag ska sy färdigt gardinerna och så ska vi försöka motionera lite, för hur tråkigt väder det än är så har vi ju en liten vovve som måste ut och röra på sig för att må riktigt bra…och tur är väl det för annars blev man väl sittande inne.
Någon skidåkning blir det nog tyvärr inte men vi har ju fortfarande ben att gå med så..lite klafsande i snöslask får det väl bli.
Ha en bra helg!
Britta