Idag tänkte göra ett nytt försök på vandringsleden vid Ensro. Sa ju att vi skulle dit igen när det blivit lite frost i träden och det borde det vara läge för nu.
Känns som om man måste passa på att uppskatta det lilla vita vi har just nu då plusgraderna åter hotar att ta över i slutet av veckan.
Vilken konstig vinter!
Om det ändå bara kunde få vara minus runt jul så att åtminstone rimfrosten får pryda träden. Det gör sån skillnad bara det istället för detta blöta, mörka plusväder.
Vi ser så många fina platser nu när vi är ute och går i skog och mark och jag önskar att alla gick att återge på bild men det gör det tyvärr inte.
Det finns ju hela tiden en ”känsla” med på en särskild plats också och den kan man aldrig uppleva på ett foto. Bilden ovan har Sv tagit och just den här platsen var en sån där magisk plats som måste upplevas ”live” så att säga.
För att komma dit började vi vid den lilla sjön Vansen inte långt ifrån fäbodstugan som mina föräldrar har. Har alltid varit nyfiken på den vandringsleden som nästan börjar med bergsklättring 
Tog tyvärr ingen bild på det då höjder och lutningar inte heller går att få med på bild tycker jag, men man blir i alla fall sugen på att följa leden när man ser hur den leder uppför en stark sluttning rakt in i en tät mysig skog.
Och det var såå värt att streta lite uppöver för miljön längs stigen var rena ”John Bauer” skogen. Ni vet med sådär stora mossiga klippblock och stenar, omkullfallna stora stammar och ja…helt magiskt och ”tomtigt” helt enkelt!
Man bara väntade på en och annan luva som skulle sticka upp ur någon håla invid de knotiga rötterna , eller en älva som susade förbi.
” Line får en liten belöning efter att ha kommit vid inkallning med visselpipan. Sv tog bilden när vi befann oss uppe på ett av de enorma klippblock som fanns där. Tror nästan att ett litet naturväsen passade på att vara med runt mina fötter ”
Sen förändrades naturen och övergick i vanlig skog blandat med partier av kalhyggen med stora gräshav. Såg på kartan att vi närmade oss vatten så vi ville inte vända förrän vi kommit fram dit och vilken tur att vi fortsatte. Sv var tveksam såklart och hävdade att ”Nej där är det ingen idé vi går för där är det såå blött ” osv…men …som tur är så är han nästan lika nyfiken som mig när det gäller naturen, så när jag bestämt mig för att jag ville gå ända ner till vattnet som man kunde ana fanns en bit ner från den höjd vi befann oss på, så kunde han såklart inte låta bli att följa med. Kanske ska tillägga att jag aldrig envisas med att han ska följa med när jag får någon idé om att jag vill se något som kanske ligger lite besvärligt till. Han är trots allt 20 år äldre och har betydligt mer övervikt att bära med sig på våra vandringar så han avgör helt själv vad han orkar med och inte.
Och tack och lov att han bestämde sig för att följa med för när vi väl kommit fram till denna plats så var det verkligen värt det. Först blev det sån där gles fin öppen skog och trots att vi fått gå en hel del nedåt för att komma dit så befann vi oss ändå på en bergsknalle som sen sluttade ytterligare nedåt mot vattnet. Vattnet bestod av två sjöar vilket gjorde att det liksom gick som en båge runtom oss däruppe på höjden och det kändes så häftigt att tänka på att det finns så fina platser mitt ute i skogen som man knappt ens vet om.
Något mer som är så häftigt nu med dessa temperaturväxlingar är att man ibland i vissa partier av skogen ser en så tydlig gräns för vart det är kallare och frostigt. Ser ut lite som i landet Narnia där gränsen för vart ishäxan härskar är tydlig.
Men fint är det i alla fall!
Och Line har inget som helst emot frost och kyla. Hon verkar snarare bli piggare av det och rullar sig mer än gärna i det frusna gräset på frostiga ängar. Vi trodde nog att hon skulle ha lite lättare att frysa med sin korta ”stövarpäls” jämfört med Wilmas långa varma goldenpäls men det verkar inte bekomma henne alls.
Nu måste jag snart sluta och börja göra mig i ordning för dagens utflykt men måste bara visa den här bilden som vi tog igår. Man kan ju tro att det är en målning typ ”Bruno Liljefors” som Sv sa, men det är faktiskt bara en inzoomad bild av en originalbild som redan var inzoomad på max, därav den dåliga kvalitén.
Med våran lilla Nikon kamera kan man nämligen zooma in på en redan tagen bild och göra en bild av inzoomningen. En väldigt rolig och användbar finess.
Anledningen till att vi zoomade in rådjuret var att vi på så långt håll som det var inte ens kunde se vad det var för djur. Trodde först att det var en katt men tyckte att vi kunde urskilja några stora öron så när vi zoomade in och tog en bild och sen zoomade in ytterligare på den så trädde det här söta lilla rådjuret fram.
Och bilden blev ju så fin så att den var värd att spara. Kan man ju göra en tavla av om man vill.
Men nu får det vara färdigskrivet. Dags att börja klä på sig!
Ha det bra!
Britta