lillasysterfix

Var ett bra tag sedan jag skrev nu och det har lite olika orsaker. Dels så är jag så trött nu när jag jobbar heltid och dels så har bloggsidan helt enkelt inte funkat som den ska. Men nu tänkte jag passa på att uppdatera lite händelser på senaste tiden. Livet består ju av ibland sorg, ibland lycka och jag har fått en dos av båda delar den senaste veckan.
Det sorgligaste är att min lilla dvärghöna Bejla har fått ”gått vidare” och förhoppningsvis lever ett skönt hönsliv nu på ”andra sidan”. Det började med att hon plötsligt haltade svårt, men vi levde på hoppet ett tag och trodde att hon skulle bli bättre vilket hon blev också, i alla fall tillfälligt. Men efter två veckor utan någon större förbättring tog vi beslutet om att hon skulle slippa lida mer, (om hon nu gjorde det?), det är såå svårt med höns, eftersom de kan låtsas friska för att inte resten av flocken ska få för sig att picka ihjäl dem, som de ibland gör med individer som visar sig svaga och sjuka. Hon försökte in i det sista att ”vara med” och leva som vanligt med sina kompisar men det märktes att vilopauserna blev tätare och orken tröt ibland. Dessutom började hon tunna ur och var nog bara hälften så stor som sin ”syster” Freja alldeles innan hon fick somna in.
Så just nu har vi bara två höns och naturligtvis tuppen Hugin kvar. Men imorgon kväll efter ridningen åker jag till Solberga för att hämta en ny ”sällskapsdam” till lilla Freja som verkar sakna en kompis av sin sort, (dvärgkochin). Hon följer inte gärna med Hugin och Idunn på deras långväga äventyr utan vill helst vara i närheten av hönshuset, något som tydligen är lite typiskt för rasen.

En annan sorglig men egentligen inte helt oväntad händelse är att Ebbe, min hittekatt har gjort sitt första utfall mot mig. Mitt i en gosstund, när jag för första gången vågade klappa och klia honom lite försiktigt  kom tassen farande med utspärrade klor följt av en fräsning.
Jag visste ju att han kunde tänkas ha den här reflexen som en del katter har och med tanke på den lilla kontakt han haft med människor den senaste tiden så vore det nog konstigare om han skulle vara helt stabil psykiskt.
Men det kändes i alla fall hemskt och sorgligt eftersom han mer eller mindre skrev på sin egen dödsdom i och med den handlingen. Dessvärre verkar det för ovanlighetens skull bara vara jag i famliljen som vet att det inte finns något hopp om att få honom tam och hanterbar vilket är nödvändigt för att han ska få leva ett värdigt kattliv, så än så länge lever han och kommer förbi ibland för att få en bit mat.
Jag får nog lov att be någon annan om hjälp med avlivningen eftersom min sambo erkänt att han inte kommer att klara av att göra det. Vi har ju fäst oss vid våran enörade kompis och det känns inte bra att låta hans liv ta slut nu mitt i den vackraste årstiden. Övriga familjemedlemmar tycker att han ska få leva i alla fall över sommaren men det känns inte rätt heller med tanke på att han redan har massor av fästingar och skabb i bägge öronen, och att kunna behandla honom för det är nog inte att tänka på. Han är fortfarande skygg och litar inte helt på oss även om det blivit mycket bättre på sistone, så att med (tjocka handskar) och våld tvinga honom till vård vore nog bara att skada förtroendet för människor ännu mer.
Så vi får se hur det blir med lille Ebbe, jag försöker i alla fall intala mig att han åtminstone hann få det lite bra under sin sista tid här på jorden. Mat, kärlek och omtanke har vi i alla fall kunnat erbjuda honom, även om han förtjänar så mycket mer, efter en så hård vinter.

Men nu till lite roligare saker. Följde i helgen med min kompis Mia till Sandviken för att titta på när hon och hennes underbara islandshäst Djarfur tävlade.  Det gick otroligt bra för dem och äntligen fick de visa vad de faktiskt kan åstadkomma tillsammans. Med tanke på att det bara var den tredje eller fjärde tävlingen de ställer upp i så kan man undra hur långt de kommer att kunna gå när de tog sig till B-final och där lyckades komma på en andra plats.

Här hade jag tänkt mig att lägga in en bild på det stolta paret men eftersom bloggsidan tänker krångla så får det väl bli en annan gång

Tycker i alla fall att det är så roligt att det gick så bra för dem och har väl aldrig sett en person fullkomligt lysa av glädje så mycket som Mia gjorde när hon fick nyheten om att hon gått till final.
Hon och Djarfur har verkligen jobbat för det här och är så väl värda framgången. Nu tror jag att de siktar på en ny tävling i augusti och jag hoppas verkligen att jag får äran och möjligheten att följa med den gången också

Men nu måste jag göra lite nytta, tvättvikning står på programmet.

Britta