I våran jakt på kilon som ska brännas så försöker vi hitta nya ställen att vandra på och häromdagen fick vi för oss att åka till Ensro och utgå därifrån. Tyvärr så var vi lite sent ute och kunde inte gå så långt som vi tänkt oss men 1 timme och 20 min var vi ute i alla fall.
Var många år sedan jag var där senast och hade inget minne av denna enorma trapp som plötsligt tornade upp sig framför oss. Sv vågade inte ge sig av uppöver då han hade ett par av sina halare kängor på sig (förnuftigt av honom ) så han gick zick zack uppför den branta slänten bredvid istället medan jag och Line knatade uppför steg för steg…eller ja…hon hade redan innan vi kom fram till trappen hunnit knalla några steg uppåt vilket förvånade oss. Trodde inte att hon skulle våga det själv då hon ju fortfarande kan vara lite tveksam till att gå över spångade leder och broar men nejdå…det här var tydligen inte läskigt alls.
Först visste vi inte hur vi skulle göra när vi såg henne en bit upp för skräcken vore ju att hon skulle vända sig om och kanske råka ramla nedöver istället, så skulle vi hejda henne eller inte? Men det löste hon själv då hon plötsligt och på eget bevåg helt enkelt vände om på steget hon stod på och knallade lika obekymrat nedför igen.
”Lycklig och nöjd trappklättrarvovve som spanar efter husse därnere någonstans.
När kommer han måntro…?”
Så det var bara för mig att börja ta mig uppför den 129 steg långa trappen med Line än knatande framför mig och än lyckligt rusande i slänten upp och ner i närheten av husse. Lite knäckande för honom som hade fullt sjå att ta sig upp när hon for som en skottspole upp och ner och upp igen osv… 
Jag tog det också väldigt lugnt då jag misstänkte sendrag i benen efter så många steg men det gick bra, tack vare att jag stannade till då och då.
Vackert var det i alla fall i den otroligt kuperade terrängen. Bestämde att göra ett nytt besök där när det blivit lite vitt på marken och i träden.
I min pågående storstädning har jag bara hunnit med skafferiet sen jag skrev senast.
Och herregud vad med grejor man samlar på sig!!
Men nu är det i alla fall urplockat, dammsuget, sorterat och bortslängt en massa gammalt som bara stod och tog plats. Skönt att ha överblick över vad man egentligen har!
Idag är det återigen en fastedag och nu har jag lärt mig att jag måste ta det väldigt lugnt dessa dagar för att inte riskera alltför lågt blodsockerfall. En promenad är inte att rekommendera om jag inte vill ligga som en Zombie i soffan sen med huvudvärk och illamående.
Men idag har det gått ovanligt bra då jag också lärt mig att dricka mycket mer än vanligt för att klara av hungern bättre. Nu är ju dagen snart slut och ändå har jag en kopp välling och en skinkskiva kvar att avnjuta, och jag lovar……att jag njuuuuter av det!!
Senast jag tog det på kvällen en fastedag var det den absolut godaste skinka som någonsin tillverkats. Så himla salt och god så att jag åt den mm för mm för att den inte skulle ta slut för fort. :) nyttigt det här att lära sig att verkligen uppskatta maten vi får stoppa i oss varje dag. Tror också att det är nyttigt för hela matsmältningssystemet att vila lite då och då. Känns som en rening för kroppen faktiskt.
Ha det gott så länge!!
Britta