Är det något jag är mästare på så är det att fundera på saker. Fundera, vrida och vända. Om…kanske…när…nja…jomen…ja…nej…varför inte…men tänk om…eller varför inte…osv osv!
Och det som tar upp det mesta av mina tankar nuförtiden är huset. Vet att jag tjatat om detta förut men eftersom jag den senaste tiden faktiskt övervägande haft just en tanke i huvudet så tyckte jag att jag kunde skriva om det igen.
Annars har det ju mestadels ”snurrat” otroligt mycket fram och tillbaka med …ska vi bo här eller inte? Var det verkligen meningen? Är det meningen att vi ska rusta och ta hand om det här huset? Kommer jag att ångra mig om vi säljer? Osv osv!
Men faktiskt så på sistone har en särskild tanke kommit lite oftare än allt annat snurr och när jag tänker den så känns den ändå ganska logisk och självklar….och det jag kommit fram till för tillfället är att…..jag börjar fundera på om det inte är så att vi inte ”kommer vidare” i livet, med ”vårat liv” förrän vi bestämmer oss att komma härifrån!
Ja det känns faktiskt så mer och mer. Det kanske är därför det krånglat så mycket med vatten och avlopp och fortsätter att krångla med vattenskada pga att det förmodligen under en lång tid regnat in på ett ställe under taket på brokvisten, och den ruttna takfoten som måste åtgärdas och som vi tyvärr ännu inte vet orsaken till. Vatten som hela tiden rinner till i jordkällaren under huset mm!
Vi har ju mest känt det som om det är någon/något som vill jäklas med oss men häromdagen när jag som vanligt gick och grunnade på våran livssituation så slog mig tanken att…det kanske inte alls egentligen är illa ment? Det kanske är så att denna någon/något vill se till så att vi verkligen, riktigt ordentligt ledsnar på allt och bestämmer oss för att sälja till någon ung, pigg och ekonomiskt mer trygg människa som har tid, ork, energi och pengar att lägga ner på denna egentligen underbara gård.
För det är ju vad det är om man ser förbi alla fel och skavanker. Det är en underbart vacker och mysig gård och ett otroligt charmigt gammalt hus som säkert skulle tilltala många unga människor idag. Och säkert finns det någon därute som är beredd att satsa både pengar och tid på att göra i ordning både ut och invändigt. För det är verkligen värt det!
Själv skulle jag inte tveka en sekund om jag hade pengarna för detta går att göra till ett riktigt drömboende, och det var väl det jag hade i tankarna när vi (jag och min förra sambo) köpte det för snart tjugo år sedan. Att vi skulle rusta, fixa och bygga upp en riktig drömtillvaro här men…det blev inte riktigt så av olika anledningar.
Sen när vi separerade så kände jag att det var jag som borde bo kvar här för pojkarnas skull och för att deras trygghet i möjligaste mån skulle finnas kvar….men men….såååå himla fel jag hade. Kommer att ångra detta beslut resten av livet . Med facit i hand så skulle han ha varit den som tog över. Han som kände huset utan och innan och som hade kunskapen och handlaget att renovera själv när det så behövdes (även om det kanske inte var vad han helst ägnade sig åt?) nåja..det ska vi väl låta vara osagt men om vi säger såhär så hade han större intressen än att rusta gamla hus och så är det ju här i livet, vi är alla olika. Visst gjorde han det som krävdes när det verkligen var akut men …ja…vet inte hur jag ska säga det här utan att det låter lite elakt?
Menar bara att jag har en annan syn på att äga ett hus och en gård helt enkelt. Tycker att man inte bara ska åtgärda akuta situationer utan kanske reparera, renovera och framförallt se till att förebygga problem som kan uppstå innan de uppstår???
Oj va krångligt det blev nu och tänker inte börja räkna upp exempel men tror nog att ni förstår vad och hur jag menar i alla fall!
Men, tillbaka till tanken som börjat dyka upp och gro allt oftare i mitt lilla huvud…vi kanske måste komma härifrån för att kunna leva ett riktigt bra liv? Detta är en tanke som nog suttit väldigt långt inne i mig och varit väldigt svår att erkänna men kanske är det just det som måste till för att vi ska komma ur en massa tankar, oro och grubbel som hela hela tiden ligger och gror i bakhuvudet på oss båda. Visst är det en underbar gård och ett vackert hus och visst har Sv gjort det otroligt fint här inne med att måla, tapetsera och byggt ett jättefint skafferi men…är det verkligen värt det i slutändan? Vill man inte ha ut annat av livet än att så gott som dagligen gå och oroa sig och fundera över vilket problem med huset som ska komma härnäst? För hur fint man än har och hur rotad man än är på ett ställe och i en by så kan det inte vara meningen att man ska ha ett ständigt orosmoln över sig.
Önskar att de på ”andra sidan” kunde ge lite mer tecken och riktlinjer för hur vi borde göra och har också bett innerligt om det…och kanske…kanske är det just det de håller på med så mycket de orkar när det ena problemet efter det andra dyker upp. Kanske står de där på andra sidan och sliter sitt hår och ropar…men snälla ni ge upp någon gång…vi försöker bara att få er att inse att ni inte ska bo kvar där….tvinga oss inte till att ställa till ännu mer problem för att ni ska förstå det….hallåååå bryt upp och börja om på nytt tillsammans….annars kommer ni att gå runt i samma cirkel och fundera för resten av eran tid tillsammans därnere på jorden och det blir inget roligt liv. Ta vara på chansen ni fått att leva med eran själsfrände och gör något fint av den istället för att gå och grubbla på ekonomi och bekymmer!!!!
Ja..typ så kanske det faktiskt är? Borde kanske gå till ett medium och försöka få lite mer klarhet i detta …denna gåta om varför det skulle behöva bli som det blivit nu när vi äntligen hittat varann ..en varsin själsfrände som vi är helt övertygade om att vi vill dela all den tid vi har tillsammans med.
Suck! Ja ni förstår nog hur tankarna snurrar dag efter dag medan man kämpar på och försöker vara så positiv man bara kan…måtte vi få någon vägledning inom en snar framtid.
Och sen är det ju en tanke till som på sistone funnits i mitt huvud, att om vi skulle ta beslutet att sälja så skulle allt bara ”rulla på” och vi skulle ha hur mycket stöd som helst från ”universum” i frågan om att hitta en perfekt köpare och ett nytt boende…men …det gäller bara att våga ta det där första steget. Jag har ju gjort det en gång i livet redan och då gick ju allt som på räls när jag väl vågade släppa taget om det gamla som inte längre gav mig någonting utan bara sög en massa energi så varför inte ”ta steget” igen…det finns ju hjälp att få när man bara vågar.
Eller som jag hört sägas…när man stänger en dörr så öppnas alltid en annan…och det är nog så sant!
Ha det bra och var rädda om varandra!
Britta