Känns som att hösten går mot sitt slut nu. Färgerna bleknar mer och mer och några få kvardröjande ”överlevare” kämpar för att fortfarande visa upp sitt ”bästa jag”!
Vi människor kämpar väl också vidare på vårt sätt trots att vi vet vad som närmar sig nu. Den mörka kalla årstiden som får våra själar att krypa in och slå sig till ro i väntan på att ljuset och värmen åter kommer tillbaka.
Visst finns det de som också ser fram emot vintern…till och med gillar den, men tror ändå att de flesta, om de var tvungna att välja skulle föredra vår, sommar och höst, framför vintern. Vintern är egentligen ingen ”naturlig” årstid för oss, för våra kroppar, sinnen och själar för från allra första början så levde vi nog endast där det var varmt året runt. Vi hade inte kunnat utvecklas till det vi är idag om hela jorden hade befunnit sig i en enda lång vinter.
Vi behöver värme, vi behöver ljus och framförallt behöver vi drömmar, mål, framtidstro och inspiration för att leva och blomstra och allt detta är väl knappast det vi ägnar oss åt som mest under vintern? Nog går vi också i ide lite på samma sätt som björnarna gör. Och vem vet? Vi kanske till och med behöver den här vintervilan i våra sinnen? Kanske måste ta en paus från drömmande, planer och funderingar på framtida projekt? Vad vet jag?
För mig betyder vintern en paus i dubbel bemärkelse. Paus från både ljus och värme men också från det intensiva arbetslivet. Paus från det intensiva ”sociala livet” framförallt och på ett sätt gör det också väldigt ”gott” i själen. Jag märker nämligen stor skillnad på de dagar då jag jobbat ensam jämfört med de dagar då vi som vanligt jobbar två och två, vilket ju är de flesta dagar under hela säsongen förutom när min kollega har semester eller är hemma pga sjukdom. De dagar jag jobbat ensam på vårt område har jag betydligt mer energi kvar när jag kommer hem och allra bäst är det när vädret och temperaturen tillåter att jag kan sitta ute under rasterna då det för det mesta bara är jag som sitter ute.
Kan nog låta märkligt för en icke introvert, eller rättare sagt extrovert som får sin energi från att just umgås och socialisera sig med andra men faktum är att som introvert ”lakas man ur” på energi med många människor och mycket umgänge omkring sig.
Det är förresten ett väldigt bra ord för hela känslan man har efter en dags intensivt socialt spel…lakas ur…eller urlakas…urlakad på energi…som en batteriindikator som börjar visa rött. Man känner bara Stopp och time out…nu måste jag bara få vara ”i mig själv” i mina egna tankar och funderingar och i min egen energi annars orkar jag inte med morgondagen. Kanske kan låta väldigt jobbigt också för en extrovert men faktum är att ….man vänjer sig. Man har ju haft den här känslan och egenskapen med sig hela livet och man lär sig leva med det. Förstår ju nu varför jag hade så mycket huvudvärk som liten under skoltiden men sällan eller aldrig på loven och helgerna. Det var helt enkelt för mycket socialt spel och umgänge omkring en då. Så gott som dagligen under hela skoltiden hade jag huvudvärk på bussen hem, det minns jag så väl.
Men nu får jag inte sjunka iväg alltför långt i dessa tankar och funderingar för det är dags att hoppa i säng. Vet att jag inte skrivit på väldigt länge nu men har inte haft den minsta lust eller inspiration och då har jag bestämt mig för att inte heller försöka skriva. Det blir sällan bra då och bloggen ska ju vara min ”ventil” och ”terapeut” när jag behöver skriva av mig lite. Lusten till det här inlägget kom bara helt hastigt och lustigt så då passade jag på medan den höll i sig. Nu får vi väl se när det infaller nästa gång 
Ha det så bra ni kan!
Britta