Det här trodde vi väl aldrig att vi skulle få uppleva…lilla nervösa och rädda Selma tryggt sovande intill en hund… :) ja nu är det ju inte precis världens farligaste hund men ändå.
Har märkt på sistone att det liksom hänt något mellan Line och katterna. De verkar ha nått en punkt där de i tyst samförstånd insett att de kan komma överens och inte behöver vara avvaktande och misstänksamma mot varandra, främst då katterna gentemot henne.
De kan vara väldigt nära varann utan att katterna känner att de måste försvara sig och man känner att det inte längre finns samma ”spänning” i luften när de umgås.
Känns så himla skönt och är precis så vi önskade och hoppades att det skulle bli dem emellan.
Den här veckans fotoutmaning hade ämnet ”motljus” och igår lyckades jag äntligen ta mig tid till en liten promenix med kameran. Känner mig inte lika nöjd den här gången med bilden som med förra men det blev i alla fall en sk motljusbild, åtminstone enligt min tolkning och det är ju den som räknas. Vi får ju tolka veckans tema precis som vi vill och så länge man har en förklaring till hur man tänkte med bilden
Tänker ofta att det är bra att den här fotoutmaningen finns för den gör verkligen att man dels får inspiration dels att man tar sig tid med lite fotande. Ett ämne i veckan är också alldeles lagom då man ju har lite tid på sig och ändå blir det inte ett långdraget väntade på nästa.
För övrigt har jag idag nog gjort århundradets snabbaste bilaffär. Satte ut annons på bilen 09 20 och ca 10 45 var den såld och borta från gården… :)
Härligt när det går så snabbt och smärtfritt. Som jag gått och gruvat mig och dragit ut på att sätta ut annonsen bara för att jag inte känt att jag haft kraft och energi till diskussioner, engagemang och det som krävs i möte med nya människor.
I bilaffärer är man ju alltid beredd på tusen frågor och prutningar men den här köparen var rena drömmen. En snabb provtur, koll under motorhuven och konstaterande av de småfel som ju alltid finns på äldre bilar, en titt på vinterdäckens skick och innan vi knappt hunnit fatta att han bestämt sig för att köpa så började han rulla fram vinterdäcken och lasta in dem i sin bil ….vilket alltså betydde affär.
Så nu är vi av med åtminstone ett litet bekymmer. Nu återstår bara det stora stora bekymret som börjat ”torna upp sig” inom mig igen på sistone.
Huset!
Sälja ? När? Hur? Till vem? Vem skulle vilja köpa? Vart tar vi vägen? Hur blir det med sönerna? Katterna? Kommunalt vatten och avlopp är tydligen på gång trots att när vi för ca ett år sedan frågade hur lång tid det skulle ta fick till svar, räkna med minst fem år. Detta gör att det känns som om våra satsade pengar på ny trekammarbrunn, vattenpump och reningsverk känns ganska bortkastade plus att vi ju nu måste låna mer pengar, kanske 100 till 150 tusen till.
Nej…det känns inte så roligt just nu…men vem har sagt att det ska vara roligt jämt? Och någon lösning blir det väl till slut.
Såhär i efterhand känner jag att det hade varit mycket enklare om jag låtit min före detta ta över huset men men…den chansen är förbi nu och det är lätt att vara efterklok.
Ville för sönernas skull bo kvar här eftersom jag trodde att förändringen skulle bli lindrigare för dem men vet inte ens om det pga det var det bästa beslutet?
Men det är bara att försöka se framåt och hoppas på en bra lösning. Huvudet upp och fötterna ner säger man ju…och så länge så är fallet så rullar ju tiden vidare.
Hörs och ses!
Britta