Japp…då var man där igen!!
Resultatet och konsekvensen av att ha umgåtts med och vistats bland alltför mycket människor med alltför många intryck låter sällan vänta på sig.
Introverta, högkänsliga personer vet precis vad jag pratar om.
Man vaknar och känner sig ungefär lika pigg och fräsch som ….?…ja…en smutsig gammal urvriden disktrasa !
Eller rättare sagt! Man vaknar aldrig riktigt heller. Det enda man känner när man ”vaknar” på morgonen är att…nu måste jag somna om en stund!
Och en gång till …och en gång till!
Sen kanske man har sån tur så att man lever med en människa som kommer med frukost på säng åt en (vilket jag fick i morse) och då kan man efter ett snabbt toabesök gå och krypa ner i sängen ytterligare någon timme..vilket jag också gjorde men vad hjälpte det?
Det är det som är grejen. Det hjälper inte hur mycket man än sover och vilar , batterilampan fortsätter ändå att blinka tom.
För mig blir det inte bara en mördande trötthet som dominerar dagen utan hela kroppen blir liksom utslagen. Kraftlös, fantasilös och ont i leder och muskler med extra känning där man redan är svag och har lite ont förut.
Att ta itu med något som helst ”projekt” är dessa dagar helt uteslutet.
Det finns förresten inte i tanken heller så. Men vad jag däremot lyckades med när jag väl framåt förmiddagen tog mig upp ur sängen var att städa ur kylskåpet och laga till lite mat av det jag hittade, mest för att få en överblick av ”röran” därinne med buttar, skålar, plastpåsar och dess innehåll.
Det var en lagom syssla att i min ensamhet gå där och greja och dona och bara låta hjärnan vila.
När allt efter ett par timmar var klart så var det dags att aktivera Line en sväng med sikte på att vi efter det skulle gå och lägga oss och vila igen (Sv har också känt sig ovanligt trött idag, han börjar fundera på om han ”fångar upp” och tar in min känsla och det är väl inte omöjligt så nära varann som vi står) så sagt och gjort så blev det en vända med Line och sen raka vägen i säng …igen….!
Och nu sitter vi här i tv soffan och jag skriver medan han tittar på finnkampen. Så småningom ska vi åka ner och handla lite inför kommande vecka men gärna så sent som möjligt för mig för att undvika människor.
Det måste låta konstigt för dem som inte förstår hur detta känns, konstigt, underligt och väldigt onormalt men tror faktiskt inte att det är såå himla ovanligt, det är bara det att man inte pratar om det i första taget. Kan också vara så att många har det så här utan att vara riktigt medvetna om det. Alla kanske inte sätter mycket socialt umgänge och denna typ av baksmälla som kommer efter i samband.
En del tror att man kan ”träna bort” detta och vänja sig vid det men tyvärr…för mig verkar det dessutom vara tvärtom, ju äldre jag blir desto värre verkar det ta och desto lägre blir tröskeln för vad man orkar med.
Nåja…tids nog blir man väl pensionär och då kommer man att kunna hantera det här på ett annat sätt. Då när man inte måste ut i arbetslivet och bränna slut på batterierna där varje dag. Då kan man nog ladda mer inför kommande stora sociala aktiviteter, hålla sig för sig själv dagarna innan och låta hjärnan bara vara. Ser fram emot det och hoppas att jag får uppleva även den tiden i det här livet.
Vilken lyx att få styra sina dagar precis som man vill!
Ha det bra!
Britta