lillasysterfix

…och fortfarande kvar i sängen. Trots att klockan är 10 45!

Blir såhär ibland i mitt liv. Kroppen och hjärnan bara vägrar att kliva upp och sträva vidare med livet  
Och det här är så typiskt efter en helg med mycket socialt umgänge.
Jag fungerar ju så och har äntligen efter snart 44 år insett att det bara är att acceptera det. Måste liksom ta en ”time out” efter en intensiv social tid.

Har ju varit midsommar och Svs äldsta dotter med familj har bott hos oss en natt. Har gått hur bra som helst och bara varit trevligt då de är väldigt lättsamma människor att umgås med. Man kan vara sig själv och behöver inte anstränga sig för att försöka vara någon annan eller göra sig till men…hur det än är så blir det såklart det sociala spelet som är så uttröttande för min introverta hjärna. Och det kommer jag aldrig att komma ifrån …hur mycket jag än ”tränar” på det. Finns nämligen folk som tror att detta bara är en vanesak och att man kan träna sig till att orka vara mer eller mindre social.
Men tyvärr så funkar det inte så! Kan jämföra det med att man skulle kunna ”träna på” att inte andas lika ofta under dagen ungefär???
Nej, man är den man är och det är bara att anpassa sig och acceptera. 

Kan nog säga att första gången jag riktigt insåg detta och började förstå att jag fungerade lite annorlunda än de flesta var när jag hade praktik på dagis. Trodde ju ett tag i livet att jag skulle trivas med att jobba med barn. Att det skulle passa mig och mitt ”barnsliga” sinne. Var ju de tankarna som fick mig att komma ifrån det stressiga jobbet som hotellstäderska. Såg en annons om en grundutbildning på ett år för dagispersonal, barnskötare som det heter och tänkte att ”Det här är min chans att komma ifrån stressen och slitet som ett städjobb oftast innebär”!

Gjorde en ansökan (med stor hjälp av min före detta som såg till att alla betyg och intyg som behövdes samlades in) och blev antagen. Kände mig glad och förväntansfull och tänkte att nu börjar mitt ”nya liv”…mitt nya roliga och lite mer lättsamma liv.
Sade upp mig från städjobbet och började utbildningen. Var hur kul som helst att börja plugga igen och hamnade i en bra klass, även om jag som vanligt i större grupper inte hade så mycket kontakt med de andra mer än vid grupparbeten och liknande. Men fungerade bra i alla fall och trivdes med utbildningen. Intressant var det också, särskilt psykologidelen och barns utveckling. Älskar ju att läsa och skriva så betygen blev också skapliga…men…sen kom vi till den praktiska delen. Då man skulle ut i det riktiga arbetslivet.
Vi skulle ut på några veckors praktik och fick en plats på ett dagis i Rättvik. Och när den jobbiga delen med att ringa och fråga om plats, gå dit första dagen och ”presentera sig” osv var avklarad så kände jag mig fortfarande positiv och förhoppningsfull.
Kommer inte ihåg exakt hur lång tid det tog men minns att jag var lite förvånad över hur fruktansvärt trött och slut jag var efter en heldag på dagis med många barn som hela tiden ville ha ens uppmärksamhet, och då hade jag ju inte ens ansvar över något särskilt mer än att finnas till som en extra resurs.
Kändes inte alls som efter en dag som hotellstäderska då jag mest var trött och slut i kroppen. Nu var liksom alla energidepåer tömda och hjärnan ville helst av allt bara stänga in sig i ett mörkt rum.
Tänkte till en början att det nog bara var ovanan men när det efter några veckor fortfarande kändes likadant och då jag mer eller mindre gick omkring som en Zombie efter en arbetsdag med en hjärna som knappt kunde komma ihåg hur man lagade mat eller startade tvättmaskinen så började jag nog inse att ”det här passar mig inte”!

När utbildningen sen började lida mot sitt slut dök jobbet som kyrkogårdsarbetare upp …verkligen som sänt från himlen    :)  :)   och säkert mycket tack vare att en gammal trädgårdslärare som jag haft när jag gick en grundutbildning i trädgård på 40 veckor, var förman på kyrkogården då så fick jag jobbet.
Och vilken lättnad…! Vilken skillnad att arbeta sig trött fysiskt istället för psykiskt för mig.

Är ju precis så jag funkar bäst. Med ett jobb som tar mer på kroppen än på hjärnan. Hösten efter att kyrkogårdssäsongen var över tog jag kontakt med städledaren på Rättviks kommun och när de från barnomsorgen ringde och frågade om jag kunde vara vikarie så kunde jag med en lättnad som kändes enorm tala om att jag redan hade ett vikariat inom städ.
Det här låter nog konstigt för de flesta då jag förstått att många tycker att städning är det absolut tråkigaste som finns men för mig var det som att få en ”biljett till friheten”, komma ur ett fängelse som man själv satt sig i.
Jag älskar att arbeta med min kropp och ha ett jobb då jag slipper tänka så mycket på vad jag gör och därför passar städning och trädgårdsarbete så  himla bra för mig.

Puh! Nu blev det ett långt inlägg och är säkert inte många som orkar läsa igenom det när det bara består av text och inte några bilder, men jag har i alla fall fått skriva av mig lite och det är också viktigt för denna introverta hjärna. 

Men nu är det dags att kliva upp ur sängen och fortsätta med livet så som det är just nu  :)

Ha det gott så länge!

Britta