Tog en morgonpromenad med Line idag och kände direkt att det var något ovanligt i luften.
Det finns nämligen en speciell doft som dyker upp lite då och då när man är ute i skogen och även om det är väldigt sällan det händer så är den så stark och påtaglig så att man genast minns när man kände den senast.
Hoppas att någon läsare vet vad jag menar och känner igen den på beskrivningen för jag skulle gärna vilja ha svar på vad det är!?!
Först när den slog emot mig hade vi bara hunnit en bit ner över åkrarna som vi passerar innan vi kommer ner i skogen, men då låg den endast som en svag ”strimma” i luften och kunde bara fångas upp av näsan lite ”stötvis” medan jag gick. Stannade till och vädrade och försökte lokalisera vart den kom ifrån men fick inget grepp om det.
Det lustiga med den här doften är att man genast känner sig lite ”hotad” på något vis, på ett sätt som är svårt att förklara om man inte känner till den. Den känns liksom obehaglig även om det inte luktar direkt illa.
Doften försvann så småningom igen och vi gick vidare ned mot skogen som vi tycker så mycket om och brukar trivas så bra med att vistas i. När vi närmade oss skogsbrynet kom doften igen och redan då blev jag lite tveksam till att fortsätta.
Fick syn på några vitsippor som jag var nära att kliva på och stannade för att fota dem innan vi tänkte gå vidare. Tog som vanligt en stund att greja med kameran och testa olika inställningar och när jag till slut kände mig nöjd hade doften försvunnit så vi knallade vidare utan att jag tänkte så mycket på det. Men nu i efterhand vet jag att jag redan här faktiskt hade en lite obehaglig känsla i kroppen vilket inte är likt mig när det gäller det här stället, för vi pratar ofta om hur skönt det är att vara just där, och vilka goda uppiggande energier det finns i atmosfären omkring . Har till och med pratat om att vi borde tälta där någon natt lite längre fram i vår.
Men gick i alla fall vidare och letade efter fler fotoobjekt. Kom en bit in i skogen och stannade till vid ett stort träd och plötsligt kom Line rusande tillbaka mot mig, trots att hon bara någon sekund innan sprungit framför mig och djupare in i skogen med en väldans fart. Det är ju ett ställe som även hon är van vid att vara på och känner sig trygg med, så någon tvekan hos henne brukar det aldrig finnas att springa före och nosa på än det ena och än det andra.
I samma stund som hon kommer rusande och liksom ser sig om bakåt i flykten med raggen rest och ger ifrån sig ett dovt kort skall vilket hon gör när hon är väldigt osäker på något och lite rädd, så känner jag den starka doften igen och eftersom vi är ensamma hon och jag så blir jag faktiskt lite skrämd och känner hur adrenalinet liksom rusar till i kroppen.
Får först lust att springa jag också, men intalar mig att då är jag väl lite väl feg och löjlig, och om det skulle vara ett rovdjur så är det ju det sista man ska göra.
Försöker alltså att hålla mig lugn. Spanar in emot den täta skogen och lyssnar för att se om jag kan upptäcka något men beslutar mig snabbt för att gå därifrån istället. Hela kroppen (och sinnet) säger att det är precis vad jag borde göra, så med långa bestämda steg avlägsnar jag mig så fort det är möjligt utan att verka alltför panikslagen.
Men nog fanns hela tiden känslan av att vilja springa istället :)
Vet ju inte om detta som Line reagerade på hade något som helst med doften att göra, och hon kan ju faktiskt också vara lite väl löjlig ibland och bli rädd för rotvältor och liknande men lusten att fortsätta in i skogen hade i alla fall försvunnit, så vi promenerade över de öppna åkrarna istället och gjorde bara en liten vända in i en mindre skogsdunge som man har bra överblick över.
Men hur jag än försökte att skaka av mig obehagskänslan så fanns den med litegrann resten av tiden. Tog en bild på den gamla ladan som står därnere och tyckte att gammaldags sepia passade väldigt bra till stämningen omkring oss …. 
Önskar att jag hade en bra beskrivning av doften men det bästa jag kan komma på är att den doftar ”vilda djur”??? Ja jag vet att det är en underlig beskrivning men en stark doft av djur av något slag är det i alla fall. Nästan lite som det kunde lukta från minkfarmen som låg nere vid Rättviksparken när man var liten, fast mycket starkare och ”grövre” på något vis.
Kan tänka mig att både varg och björn nog kan ha en liknande doft men vet ju inte alls, så det låter jag vara osagt. Har aldrig varit på ”luktavstånd” från dem. Eller har ju aldrig sett dem ute i det fria överhuvudtaget….!!
Intressant är det i alla fall hur man reagerar på denna doft, och om det är av till exempel björn så måste det ju vara någon inbyggd genetisk reflex som gör att man känner sig lite hotad av den. Något urgammalt primitivt ”minne” som finns kvar i våra kroppar efter tiden då vi levde närmare djuren och naturen och hörde till de största rovdjurens byten?
Ja inte vet jag, men hoppas i alla fall att det bara var något tillfälligt för varken jag, Sv eller Line vill nog sluta gå promenader nere i de skogarna.
Men nu gäspar jag snart käkarna ur led. Vi har äntligen blivit färdiga med veden idag och det känns i både kropp och själ. 
Sååå himla skönt att vara färdiga med den för i år!!!!
Goodbye and goodnight ….!!!
Britta