…att ställa sig på vågen igen!
Var exakt en månad sedan nu då jag konstaterade att minst 6 kg skulle bort. Har ingen aning om hur det gått och om det överhuvudtaget hjälpt att jag inte ätit vare sig godis, fikabröd eller kvällsmackor?
Är väl lite orolig att det knappt ska ha märkts alls för hur gör jag då liksom?
Ja då är det väl ännu hårdare tyglar som gäller och det jag definitivt kan förändra är att motionera hårdare. Har i och för sig blivit en hel del skogspromenader med Line i både djupare snö och skoterspår som vissa dagar bara burit sådär halvt om halvt…alltså att man sjunkit ned vartannat vart tredje steg och nog har det varit så att svetten runnit ibland vilket är ovanligt för mig.
Har inte så lätt för att svettas så när det väl händer så vet jag att jag ansträngt mig mer än vanligt och även om det säkert i många fall nu också berott på min varma vinteroverall och tunga kängor så är det såklart själva promenaden som givit lite också.
Så nu återstår bara väntan till i morgon bitti då jag kliver upp på vågen igen.
Fotade de söta ”videkissarna” idag och visst är det väl lite tidigt? Men de är ju så söta med sina silvriga fjun 
När jag var liten brukade jag plocka av dem och gå in och tappa upp vatten i tvättstället och leka att de var små djur som jag skötte om. Blev liksom nästan liv i dem när de flöt omkring i vattnet. Som små små minisilverhamstrar…
Visst kan man nästan se att de har både ögon och öron om man har lite fantasi…och det hade jag gott om när jag var liten, och har väl fortfarande egentligen.
Jag är en sådan som aldrig kommer att bli riktigt vuxen. Var sen med att mogna under min barndom också. Var blyg och rädd för det mesta och ”mammig” långt upp i skolåldern.
Minns att mamma ofta var tvungen att ”sitta med” till en början när jag skulle ha kompisar hemma att leka med. Var helt enkelt för blyg för att våga på egen hand först men efter ett tag släppte det förstås.
Men kompisar hade jag även om jag lika gärna var för mig själv. Minns särskilt en tidig sommarlovsmorgon då jag gick ut i trädgården och satte mig på en gunga som vi satt upp i ett av äppelträden. Där satt jag och kände mig så fri och nöjd med att vara alldeles ensam och hoppades att det skulle dröja tills mina kompisar vaknade och kom för att leka. Vi var nästan alltid hemma hos oss, kanske för att vi hade stort hus, uthus och gård att vara på.
Gå på kalas var också min stora skräck då jag var så rädd för att inte orka äta upp allt fika och tårta det bjöds på … hihi!
Det har definitivt gått över nu… 
I de tidiga tonåren hade jag ju fortfarande min ponny kvar (Gotlandsruss) och minns så väl hur mina två äldre systrar eller i alla fall den äldsta av dem irriterade sig på att jag inte intresserade mig för att börja sminka mig, ha modekläder och var intresserad av killar.
Men för mig räckte det med att ha hästen att pyssla med och hur jag såg ut brydde jag mig inte särskilt mycket om. Syrran hatade verkligen mina två tofsar som jag alltid satte upp håret i. Hon tyckte att jag borde släppa ut håret och kanske klippa det lite eller permanenta mig…
Gick så långt så att hon en dag satte sig på mig när jag låg på golvet, höll mig om handlederna och höll fast armarna mot golvet medan hon satt och skrek ”Ge mig ett skäl till att du ska ha tofsar…ge mig ett skäl …ge mig ett skäl”
Hihi va roligt det är att tänka på nu men då var det inte roligt. Med sina fyra år äldre än mig så var hon såklart starkare och jag hade inte en chans att komma undan, och kunde inte förstå varför mitt utseende och klädsel var ett sånt irritationsmoment för henne. och varför skulle jag inte sätta upp håret när det var så praktiskt när man var i stallet och grejade.
Ja det var tider det! Kanske ska tillägga att mina syrror numer är de snällaste syrror man kan ha och även om de säkert fortfarande skulle önska att jag var lite mer intresserad av mitt utseende och ville ändra frisyr och hårfärg lika ofta som de så säger de det i alla fall inte högt.
Tror de har insett att jag helt enkelt inte är sådan som ”följer strömmen” på det sätt som de gör. Inte är lika ”social” och prioriterar annat än att lägga pengarna på hårfrisörskor och nya kläder.
Jag lever mer i min ”egen lilla värld” på något vis..i mitt inre och trivs bra med det.
Fest, mode och sociala fritidsaktiviteter är något jag aldrig mer kommer att ägna mig särskilt mycket åt eftersom jag inte känner att det ”ger” något. Det snarare tar istället…
Nej tacka vet jag skogen och naturen…det är där jag mår bra och samlar energi…eller hemma vid datorn, symaskinen eller tvn.
Men nu drar det sig mot läggdags och som vanligt så har Line redan intagit sin plats i sängen. Hon är nog den mest kvällströtta i den här familjen…
Hörs imorgon!
Britta