Har för en tid nu gått och sneglat på snötäcket uppe på taket och känt den där skräcken inuti att: ”Tänk om det skulle bli så tungt så att det rasar in”? För man vet aldrig med vårat stackars gamla hus, och skulle det hända så får man inte ut något på försäkringen eftersom man naturligtvis har ett eget ansvar att se till att det inte blir för tungt.
Det är helt förståeligt, för annars kunde man ju, om det var så att man egentligen skulle behöva lägga nytt tak men inte har råd (precis som i vårat fall) så struntade man helt enkelt i att ta bort snön och bara hoppades på att taket skulle rasa in så att försäkringsbolagets pengar fick fixa ett nytt :)
Hur som helst så tog vi i alla fall igår och skickade upp äldste sonen med skyffel för att i alla fall få bort det mest hotande där det drivit ihop till ett täcke på gott och väl över en meter.
Hann tyvärr inte med att fota när han var uppe på boningshuset eftersom även jag befann mig där fast ett steg längre ner på utbyggnaden för att skotta vidare de snömassor han skickade ner till mig.
Längst ner på backen fanns husse och Line. Husse för att han får svindel bara av att ta typ två steg upp på stegen och Line som tyckte det var toppen med alla snömassor som kom ner så att hon fick något att busa och gräva i.
Hon är helt galen i snö och ska absolut upp på toppen av de snöhögar som börjar bildas här på gården nu efter allt snöande. Så för varje gång jag skulle tippa ur snön ur snösläden från taket och ner på backen så skulle hon naturligtvis befinna sig alldeles nedanför.
När boningshuset var klart var det dags för uthustaken men då fick sonen klättra upp själv medan jag stod på backen och höll i ena änden av ett långt snöre som vi trodde skulle underlätta genom att vi först ”skar” igenom snötäcket i botten och förhoppningsvis kunna putta ner snön i stora flak som liksom skulle rasa av sig själva…men nu funkade det tyvärr inte i år.
Har ju fungerat andra vintrar men förmodligen har det varit så stora temperaturväxlingar i år så att snön har packat ihop sig så hårt emellanåt.
Ibland är det tur att man har en arbetslös ungdom hemma som kan göra den här typen av jobb. Jag hade nog också vågat men fy tusan vad tungt det hade varit. Såg ju hur han kämpade med de meterhöga massorna och även om jag är ganska envis och uthållig när det gäller kroppsarbete så hade jag nog fått dela upp jobbet lite mer.
”Åh hej , åhå!”
Mycket snö var det , men han slapp i alla fall åka på gymet efter det här . Bättre att använda musklerna till lite nytta tycker jag
Det var så skönt att bli av med det här ”orosmomentet” så nu slipper jag ligga och fundera på kvällarna om taket ska rasa in eller inte. Tycker faktiskt att det räcker med snö nu, men än är ju inte sista flingan fallen såklart.
Annars går det riktigt bra med mitt löfte och har inte ätit vare sig något sött eller några kvällsmackor. Det har inte varit några större problem hittills förutom att jag blev lite sugen på semlorna som Sv köpte igår efter takskottningen då han tyckte att både jag och äldste sonen förtjänade det. Men jag tackade nej och slog bort tanken på hur det skulle smaka och sen var det suget borta.
För det är faktiskt så har jag märkt att man så lätt frestar sig själv bara genom tanken på hur det skulle smaka, och att man riktigt fantiserar om och föreställer sig hur det skulle vara att äta det där söta.Självklart blir det svårt att låta bli då när man liksom triggar sitt eget sug med det.
Det gäller att helt släppa tanken på det och tänka på att om jag låter bli det här nu så kommer siffrorna på vågen att minska istället för att öka och vips så känns allt mycket lättare.
Låter kanske lite kaxigt med det där ”vips” men jag lovar att suget till stor del sitter i just tanken. Att vi tillåter oss att riktigt gå in i tanken på hur det skulle vara att äta det där man är sugen på. Man kan ju faktiskt föreställa sig precis hur det smakar och känns när man äter tex en chokladbit eller en semla, man ”känner smaken” i hjärnan liksom, och till och med doften av choklad eller mandelmassa och grädde.
Man tänker, tänker och tänker och till slut så kan man inte fokusera på något annat än hur det skulle vara att ”moffa i sig” en påse lösgodis tex och nästa steg blir att man ger efter bara för att liksom ”komma vidare” i livet…
Man blir helt blockerad av suget och känner till slut att man gör vad som helst för att få det tillfredsställt. Och visst är det också en kemisk process i kroppen eftersom socker faktiskt är en slags drog som skapar ett beroende men jag tror att det till nästan lika stor del är hur vi låter våra tankar dra iväg med oss.
Nåja, än är vi ju bara inne på den fjärde dagen i februari och jag vet ju att det till helgen kommer att ”suga lite extra” men det är bara att bita ihop och fokusera på något helt annat istället så ska det nog gå bra. Jag är som sagt ganska envis när jag väl bestämt mig för något och skulle bli grymt besviken på mig själv om jag bröt det här löftet, vilket jag inte kommer att göra. Sen om det har någon effekt på vågen eller ej återstår att se men jag hoppas det i alla fall. Tänker i inte ställa mig på vågen förrän den första mars igen och då får vi se om det gett något resultat?
Förr hade jag väldigt lätt att tappa vikt om jag bara riktigt ville men numer och särskilt efter 40 faktiskt så sitter fettet lite stadigare, så är det bara!
Till sist ett litet tips från Finuds till alla frusna katter såhär mitt i vintern.
Om ni känner att svansen börjar ”stelna till” av kyla så leta upp ett lämpligt placerat element, backa intill och låt svansen vila emot det ett par timmar ( i alla fall enligt Findus tidsräkning, han jäktar aldrig) eller så kanske det räcker med ett par minuter? Beror också lite på hur varmt elementet är förstås.
”Sådärja….nu överlever man några vintertimmar till!”
Igår fick jag faktiskt min första ”sommarlängtan” för i år och tänkte på våran semesterresa som vi gör varje sommar. Det är en så skön känsla att packa bilen och bara dra iväg och veta att man har en hel vecka framför sig utan alla vardagsbestyr och rutiner.
Bara packa, åka och se fram emot det man ska uppleva. Vet inte riktigt vart än men norrut blir det i alla fall såklart. Vi vill ju ut i naturen och friheten och den upplevs bäst norröver och i år ska vi längre än vi varit hittills är det tänkt. Förhoppningsvis göra ett besök hos Lines uppfödare också på vägen. Skulle vara kul att visa upp henne och se hennes syskon och föräldrar om de finns kvar?
Men än är det långt dit och nu är det vinter som gäller.
Har blivit väldigt lite skidåkning hittills eftersom snöskottningen tagit det mesta av tiden och krafterna, men nu verkar det bli lugnare ett tag framöver så vi hoppas väl att komma ut vilken dag som helst.
Ha det gott!
Britta