Trots att jag redan känner hur molvärken kommer smygande så fort jag sätter mig vid datorn så kan jag bara inte låta bli just nu. Bloggen fungerar ju lite som min ”kurator”… :)…..eller ja…i alla fall som en bra ”ventil” när jag känner att jag går och ”fundrar” väldigt mycket på något, och det har jag faktiskt gjort den senaste tiden.
Nog önskar man att man hade det som Findus ibland som bara kan ägna sig åt att ligga ”rakt upp o ner” på mattan och bara vara, hur ofta han vill och känner för det.
”Hakuna matata”…”inga bekymmer”….”don`t worry, be happy”…..och ….”manjana, manjana”…är nog det enda som existerar i hans lilla kissemisshjärna och visst skulle det vara skönt att kunna byta med honom ibland.
Men, men…nu sägs det ju att vi är här på jorden för att lära och vad skulle man väl lära sig och hur skulle man kunna utvecklas som människa om allt bara var ”frid och fröjd” jämt??
Kanske till och med skulle bli tråkigt!?
Nej, att vara helt befriad från bekymmer och smärtor är något som får vänta tills man knallar över till andra sidan och innan dess så finns det ju massor man vill hinna med och uppleva under detta liv, trots att det kan kännas lite motigt ibland.
Då gäller det att tänka på det man faktiskt har och hur många många andra har det och då känner man sig ju nästan lite skamsen över att ens ha klagat det minsta.
Men jag vill ändå inte riktigt kalla det här jag ”fundrat” på för att klaga utan helt enkelt bara lite funderingar av det allvarligare slaget. Eller …kanske inte så allvarligt, men i alla fall lite större funderingar än vanligt, större och om större saker bara.
Funderingarna handlar om bostadsfrågan för oss i framtiden och på sistone har jag väl känt mer och mer att, här bör och kan vi i alla fall inte bo kvar. Visst känns det lite tvetydigt för i det stora hela så är det ju ett vackert och mysigt hus men…..jag har på något sätt tappat lusten för att kämpa för att få det i det skick det borde vara.
Det kommer att kosta för mycket i både tid och pengar och med tanke på allt krångel som varit för oss nästan från och med dag 1 sedan vi tog över huset så har vi båda tappat glädjen och lusten att offra hur mycket som helst för att bo kvar.
Under de snart tre år vi bott här har jag många gånger hunnit ångra att vi beslutade att stanna kvar och att jag inte lät min före detta ta över istället.
Men ….då var det absolut viktigaste för mig att sönerna skulle ha mig kvar i huset och gården för att göra förändringen i deras liv så lindrig som möjligt så i det läget som allt befann sig då såg jag inget annat alternativ än att bo kvar.
Och visst kändes det rätt till en början då vi ( eller Sv ska jag väl säga) satte igång att måla, tapetsera, bygga skafferi och ordna för att vi skulle få det som vi ville ha det och drömde om, och nog tänkte vi oss då att vi skulle bo kvar här länge men….får väl erkänna att vi var ganska ”blåögda” då.
Huset må se ut som en liten idyll och dröm från utsidan men sanningen är den att det skulle nog behövas minst en halv miljon till för att få det i rätt skick.
Satte mig och googlade på detta med ”Dolda fel” idag och fick väl inte precis någon bra magkänsla. Har ju hela tiden tänkt att om vi skulle lyckas hitta en köpare så ska den vara helt och absolut fullt medveten om alla skavanker, men man blir ju lite mörkrädd när man läser att detta med dolda fel gäller i hela tio år efter köpet.
Det är då man tänker….hm?…blir vi kvar här i alla fall? Vad är värst?
Att gå här och vara orolig för vad nästa fel och brist som visar sig ska kosta…eller att lyckas sälja det och gå och oroa sig över om köparen ska upptäcka något kostsamt dolt fel?
Ja ni…inte så lätt måste jag säga.
Drömmen vore ju att hitta någon som blir så totalt förälskad i huset så att den är beredd att satsa stora pengar på att fixa till det, alltså någon som har det gott ställt så att säga och har ekonomisk möjlighet att göra det.
Någon som bortser från och tycker att det är värt att satsa en slant på att:
- Taket förmodligen snart behöver bytas ut, eller åtminstone rengöras ordentligt från mossa och liknande
- fixa en ordentlig lucka och stege för att ta sig upp på vinden, den nuvarande är under all kritik, (går inte in närmare på det)
- göra en ordentlig dränering runt huset så att man slipper (som vi) ha en dränkbar pump i både gamla brunnen och jordkällaren för att inte både pannrum och jordkällare ska ta in vatten
- ordna en ny ingång till pannrummet, helst utifrån med en trapp ner men kan nog också fungera med (som vi redan har planer på att göra) en lucka i golvet i tvättstugan
- byta ut eller renovera de gamla fönstren, (vi har lyckats fixa ett i alla fall ).
- måla hela huset såklart, både rödfärga och vitmålning av snickerier, vindskivor och fönsterfoder mm
- öppna golvet ovanför trappen och isolera bättre för att slippa riskera att vattnet till övervåningen fryser
Ja det var i alla fall en del av det viktigaste tror jag, sen har vi ju flera uthus med visst renoveringsbehov men det går jag inte in på nu :)
Nåja…nu är det kväller och det har blivit dags att krypa till kojs. Jobbar imorgon och börjar klockan sex så senast halv fem ska jag vara uppe ur sängen igen.
Ha det gott så länge!
Britta