Jo ni, det är inte ofta ett fruntimmer säger så! Särskilt inte nu när beach-10 närmar sig. Dessvärre handlar det om en syrénhäck den här gången och inget annat, (den tillväxten behöver man inte oroa sig för, verkar sköta sig helt naturligt utan minsta ansträngning faktiskt;)
Som den introverta människa jag är så vill jag helst stänga in mig i mitt eget lilla paradis, och när vi nu blev tvungna att såga ner hela häcken i höstas så känns det lite läskigt att vara ute på gården.
Kalt och öppet och inte alls så där mysigt som jag vill ha det. Tack och lov så har jag mitt älskade plank på andra sidan och eftersom vi bor mitt i en korsning vilket gör att vi har väg på två sidor om huset, så behöver jag i alla fall bara ha koll på ena sidan.
Nu låter det som om jag har värsta sociala fobin och knappt törs vara ute om jag riskerar att träffa människor, men riktigt så illa är det inte, även om jag föredrar ensamhet framför sällskap.
Vi är ju alla olika och jag har helt enkelt inget behov av att ha människor omkring mig hela tiden. Vet inte riktigt varför, har alltid varit sådan.
Djur däremot umgås jag gärna med, hur mycket som helst, dag som natt. Är väl den där kravlösa och icke fördömande kärleken de ger.
Är i alla fall glad att jag tycker om att vara ensam eftersom jag vet att det finns människor som knappt klarar av det. Det måste vara ett större handikapp eftersom de hela tiden måste se till att ha någon i sin närhet. Låter jobbigt tycker jag.
Just nu har jag ju också det här nedrans blåögat att dras med vilket inte gör saken bättre. Värre och värre ser det ut också.
Undviker att vara ute bland folk nu, men ridskolan kunde jag inte motstå. De andra tittade också så där undrande på mig även om de låtsades att inte se. Ingen frågade, jag sa inget, men jag fick en känsla av att alla var lite extra vänliga. Inte för att de brukar vara otrevliga,det är en bra grupp och jag har hittat en tjej som har samma inställning som mig till hästar. Alltså att vi inte är ute efter att bara rida runt på banan och få till den perfekta sitsen eller gångarten utan lika gärna rider ut i skogen eller borstar och pysslar med hästen lite längre.
Ja här är han, min lilla älskade Pompis, eller Pompidou som han egentligen hette. Har fått reda på att han levde sina sista år i en by bara några kilometer ifrån mig vilket jag inte visste om. Tyvärr så fick jag veta det för sent annars kanske jag tagit mod till mig och hälsat på honom. Han blev en bra bit över tjugo år och hon som visste vart han bott sa att han såg bra eländig ut på slutet. Inte misskött eller så utan helt enkelt så som en åldrande häst kan se ut.
Blir nästan lite tjock i halsen nu när jag skriver om honom för han betydde otroligt mycket för mig under den period vi hade tillsammans. Då var vi där igen!
Vad är det som gör häst/tjej förhållandet så speciellt?
Nej ska inte gå in på det nu. Måste faktiskt gå ut och fortsätta trädgårdsarbetet. Snart är det bara två veckor kvar tills jag börjar jobba igen och jag vet hur trött jag brukar vara efter åtta timmars kroppsarbete ute i friska luften så då blir det inte mycket gjort här hemma.
Britta 