Det är fullmåne på gång igen och det betyder alltid nätter fyllda av långa drömmar och orolig sömn. Man vaknar, vaknar och vaknar och de stunder man lyckas somna om igen känns det som om man bara drömmer, drömmer och drömmer.
Den tydligaste drömmen inatt och som lämnat en känsla som fortfarande ”sitter i” är den om att solen var på väg att slockna.
Vi går på en skogsväg och solen håller på att gå ner. Himlen är mulen men precis vid solen och en bit ovanför är det en lucka i molntäcket. Vi bara går där hand i hand och pratar om allt möjligt och stämningen känns lugn, tyst och rofylld i det orangegula solskenet som blir nu på kvällarna. Plötsligt ser vi att det blinkar till en bit bort på himlen, alldeles vid horisonten. Vi frågar varann om den andra såg det och börjar diskutera vad det kan vara för ljusfenomen.
Det fortsätter att blinka oregelbundet, precis som när en glödlampa eller ett lysrör ska till att gå sönder och i nästa stund hörs en dov smäll och vi ser hur solens sken blir svagare och svagare förutom på en enda punkt mitten där det fortfarande lyser starkt, som en liten, liten gnista.
En stark obehags och overklighetskänsla kommer upp inom mig och jag hör hur sambon säger ”den håller väl inte på att slockna”? Det går några sekunder bara innan solen plötsligt ”vaknar till” igen och tänds av den lilla gnistan som ligger och pyr i mitten. Jag försöker att skämta bort det som hänt nyss och säger ”Nejdå, det är ingen fara, det blir snart som vanligt igen!” som om jag försöker lura mig själv att det aldrig hänt, bara för att det är så otroligt och skrämmande, men någonstans inom mig vet jag ju att det hänt. Att det kan vara så att solen håller på att ge upp.
Tänker för mig själv att ja, varför inte? Den kan ju faktiskt inte finnas för evigt! Det kan ju vara så att den håller på att slockna…att den liksom ”brunnit ut” snart och att det runtomkring oss ute i det stora universum såklart finns en massa andra solar som fortfarande brinner och de som redan slocknat. Någon gång måste det ju blir ”våran” sols tur.
Vi vandrar ändå vidare som om ingenting hänt trots att solen fortfarande lyser lite ojämnt i styrka. Starkare ena stunden och svagare nästa. Vi säger inget mer till varandra, precis som om det är för stort och ofattbart för att prata om. Som om vi vill låtsas att allt är som vanligt och solen kommer att gå upp nästa dag igen och vårat liv tillsammans fortsätter.
Men innerst inne vet vi att det nog bara kan sluta på ett sätt och det är verkligen inget vi kan göra åt det.
Men mitt i den overkliga och fruktansvärt skrämmande känslan så känner jag mig ändå lugn på något vis. Vet att det inte är någon idé att få panik och egentligen är jag ju inte så rädd för döden som jag förstår är det enda vi har alldeles nära framför oss nu. Tänker att ja nu får vi ju dö tillsammans ändå. Nu slipper jag leva utan honom i kanske tjugo trettio år som det väl troligast blir pga våran åldersskillnad och den tanken tröstar faktiskt.
Det enda som känns skrämmande nu är om jag kommer att hinna få tag i mina söner och träffa dem innan temperaturen på jorden sjunkit så att allt fryser ihjäl?
Och hur kommer döden att bli? Hur känns det att frysa ihjäl? Kan vi försöka ta våra liv innan på något vis så att vi slipper plågas? Men i så fall vill jag ha sönerna med mig, nära tillsammans allihop och min största skräck just då är att jag inte ska hinna få tag på dem.
Det är den känslan som satt kvar i mig länge på morgonen men nu så sakta börjar släppa. En mardröm av högsta rang må jag säga.
Men tillbaka till verkligheten ( som man nu uppskattar ännu mer) och igår hamnade vi ute i skogen igen och tog en stig som vi inte gått förut.
Det var så mysigt, vackert och rofyllt där…precis som första stämningen i drömmen faktiskt…fast den här gången var det morgonsolen som lyste sådär mjukt och försiktigt mellan träden.
Var sån där fin gammal skog med stora granar och mossiga bulliga stenar.
Line hade förstås en massa ställen att nosa på och upptäcka.
Så småningom kom vi ner till ån och tyvärr så hade ingen av oss det rätta objektivet eller stativ för att kunna fota de fina isformationerna som bildats vid vattnet. Man behöver kunna komma ganska nära då.
Men häftigt var det i alla fall.
Full fart när jag känner mig säker och har utrymme.
Men ibland är känns det mest tryggt att gå tätt bakom husse.
Hittade en gammal lada eller stuga som sakta men säkert försvinner bort under naturens ”återtagande”!
Och ett ”hål” ner till en annan värld. Eller i alla fall så såg det ut precis så. Klicka på bilden så att den blir större, då känner man mer upplevelsen av det.
Är fortfarande ovanligt mycket vatten i ån.
Och lilla Line bara växer och växer. Börjar få mer vuxet utseende nu, våran lilla ”Stövargolden”… :)
Idag är det vackert väder igen och än har vi inte bestämt planer för dagen. Jag måste i alla fall sätta mig och göra min ”aktivitetsrapport” till arbetsförmedlingen så att de ser att jag använder tiden till jobbsökande och inte ligger hemma på soffan och äter choklad och rullar tummarna ??????!!!!!!!!
Kan lova att än har jag inte haft tid ( eller lust heller för den delen) med det. Finns massor att göra härhemma ändå och till jul börjar timvikariatet åt Rättviks kommun.
Ha en fin och solig dag……så länge den lyser förstås….. ;) ……mooahaahaa…. hihi ….!
Britta