Det här med valp är ju något nytt för mig.Har aldrig haft hund överhuvudtaget fram tills att Wilma kom in i mitt liv för ca tre år sedan och jag måste säga att dessa hundar överraskar mig så gott som varenda dag. Särskilt Line som ju är en valp och som jag hört så mycket…. ”Nej usch, skaffa ingen valp, det är såå mycket jobb med dem”… om.
Det var ju därför som vi bestämde oss för en omplacering. För att vi trodde att det skulle passa oss bättre. Att det inte skulle vara så mycket jobb med en hund som redan var ”färdig” så att säga.
Men efter tre misslyckade försök och ett ständigt funderande och letande på blocket, ”hundar utan hem” mm så började tanken på en valp smyga sig på ändå. Skulle det inte vara bättre med en valp som liksom var med från början och som formar sig efter familjens vanor och medlemmar (främst katterna som var vårat stora frågetecken när det gällde att komma överens med en ny hund).
Så efter en tid med ännu en massa funderingar på blandraser, vilka som skulle vara en passande ”kombination” för oss så sa sambon en dag att han ju sparat en annons på valpar som hade 90% golden i sig.
Jag hade också sett denna annons då en kollega på jobbet visat mig den tidigare men det var då vi fortfarande var inne på en omplaceringshund och dessutom var det ju ända uppe i Umeå ( och så långt kunde man ju inte åka för att hämta en valp) så det kändes då helt uteslutet även om det där med 90% golden kändes lite lockande.
Hur som helst så kom vi överens om att ”Ja vi ringer på annonsen i alla fall, man kan ju åtminstone fråga om det finns några valpar kvar”. Men känslan var väl att de förmodligen redan var bokade och att det säkerligen i alla fall inte fanns någon tik kvar vilket vi helst ville ha. Sägs att tikarna oftast är populärast och brukar ”gå först”.
När sambon sen ringde och jag hörde honom säga att ”Jaha du har en tik kvar!” då bara visste jag att det här var meningen. 
eller vi båda visste det ska jag väl säga. Sambon blev ju i det närmaste rörd (något han oftast blir lättare än mig) och efter att ha bytt blickar med varandra hörde jag honom säga ”Ja men då tar vi henne om det är okej?”
Och från och med den dagen började en ny tid i vårat liv och det kan jag ju säga, att jag har inte ångrat mig en enda sekund.
För denna valp, som det skulle vara så ofantligt mycket jobb med enligt många blir ju bara klokare, enklare och underbarare för varje dag. Hon är helt otrolig och som skapt för oss och vårat liv.
Vet inte vart jag ska börja men ….dels så var det väl ca tre nätter som jag behövde gå ut med henne för att kissa, sen sov hon gott och lugnt hela nätterna (inte särskilt arbetsamt måste jag säga med tanke på vad man hört och läst om en del valpar som skulle ut flera gånger per natt under betydligt längre tid). Sen har hon en otrolig ”offknapp” och kan lika gärna slappa en dag som att vi åker ut i skogen eller på längre resor med besök i Hälsingland med en massa social träning och stimulans. Hon liksom bara ”finner sig i” alla situationer.
Hon är lättlärd och lyssnar när man säger till ordentligt med ett Nej, och fattar precis vad som är tillåtet och inte. Visst blir väl frestelsen för stor ibland, för hon är ju trots allt ett litet ”barn” än men i 80% av fallen lyssnar hon faktiskt.
Hon har lärt sig sitt, ligg, vacker tass och vänta och detta imponerar på mig faktiskt. Att lära henne sitta och vänta vid matskålen tills man säger varsågod trodde jag skulle ta veckor men nej då….hon snappar upp och lär sig nya saker på ca två till tre tillfällen.
Trodde aldrig att det skulle vara så enkelt att dressera en hund….! Hade aldrig kunnat tänka mig att hon skulle bli så ”vuxen” och klok på bara ett par månader.
Rumsrenheten går också över förväntan och nu var det längesen det hände någon olycka inne. Märks att hon kan kontrollera det bättre nu och man kan slappna av i betydligt längre stunder än innan.
Katterna har insett att hon inte är farlig och två av dem vet att hon respekterar en höjd tass och även om hon fortfarande blir lite väl upphetsad ibland när de kommer ( är ju bara för att hon så gärna vill leka med dem) så lyssnar hon när vi säger till om beteendet inte är okej.
Sen återigen den här otroliga förmågan hon har att kunna koppla av och vila mellan lekstunderna. Trodde aldrig att en valp skulle föredra att slappa i tv soffan från ca sjutiden på kvällarna för att sen äta kvällsmat vid halv åtta, gå ut och kissa och kanske busa lite sen gärna in och slappa i soffan igen fram tills nio halvtio då det är sängdags.
Hon vet precis när det är dags att sova för natten och ibland när man kommer in i sovrummet står hon med överkroppen uppe i sängen och tittar på en med en blick som säger ”ska du inte lyfta upp mig så att jag får lägga mig nu”
Och inte nog med att hon verkar trivas så bra med oss och börjar bli ”som man umgås” så att säga….så blir hon ju bara vackrare och vackrare för varje dag också. Ser ut som om hon får en liten ”krage” runt halsen och det mörkare partiet sträcker sig från öron och nacke ända ner till svanstippen som är extra mörk med en liten ”tofs”
Vi pratade häromdagen om att det hade varit roligt att se hur hennes syskon ser ut och utvecklats. Hon var ju minst i kullen och hur stora ska inte de vara nu då vi tycker att hon växer så det knakar.
Så denna valp som skulle vara såå jobbig och arbetsam fortsätter att överraska mig för varje dag och verkar utveckla en personlighet som man redan är helt förälskad i. Visst kan hon vara busig och livlig annars vore det ju något fel på henne men för det första så roar hon sig lika gärna själv med sina leksaker, om det är så att ingen av oss har tid att engagera oss, men sen kan hon lika gärna också bara sitta och liksom filosofera för sig själv. Särskilt utomhus när hon sitter och studerar hästarna i hagen utanför.
Så på något vis så är hon redan skrämmande lik oss båda och passar oss som om hon vore ”designad” för oss.
Är så tacksam att vi inte lyssnade på allt negativt vi hörde om att ha valp för en bättre hund hade vi inte kunnat få.Idag ska vi till Borlänge och gå på Rusta en sväng och det är heller inga problem med Line. I bilen sover hon och känner sig trygg även då vi lämnar henne ensam där. Eller så bara sitter hon och tittar ut och funderar och filosoferar över det som pågår utanför…inte ett gnäll eller en enda protest.
Hon är helt enkelt för bra för att vara sann…och det trots att hon inte ens är ett halvår än.
Snacka om ”gudagåva”!
Ha det bra så länge….!
Britta