Ja idag är det exakt två år sedan vi gick ner till ån och satte en ring på varandras finger. Svårt att förstå att det gått två år redan? Ändå känns det som om det lika gärna kunde vara 22 år sedan, eller 52…..? Känns i alla fall så i frågan om att känna varandra.
Det här datumet betyder också att det nu är exakt 4 år sedan vi träffades för allra första gången. Den gången jag kom hem till honom som en blyg och försiktig patient med en axel och arm som krånglade.
Då när jag såg honom som en ”go å glad gubbe” som visserligen var ovanligt lätt och okomplicerad att prata med och som jag genast fick en särskild kontakt med (vilket brukar ta lång lång tid för mig när det gäller nya människor) men som jag ändå aldrig på den tiden skulle ha tänkt på som en framtida livskamrat.För han var ju faktiskt en gammal gubbe…. ! ;)
Sen följde en tid av funderingar…drömmar…beslutsångest….tankar…..oro…..hopp…..känslomässig berg och dalbana….glädje…..stunder av lycka…..stunder av vånda…..försök till att bryta kontakten…..tårar i floder….samvetskval och mycket mycket mera som inte går att beskriva i ett enda inlägg.
Det sägs att man träffar sitt livs största och viktigaste kärlek när man minst anar och förväntar sig det och det stämmer verkligen på oss. Vi levde ju båda redan i ett förhållande men samtidigt hade vi också båda hamnat i det där ”kompisstadiet” med våra dåvarande partners och den där speciella kärleken och samhörigheten fanns inte längre kvar.
Är i alla fall så glad att jag/vi vågade ta steget trots att det betydde att gå emot alla ”oskrivna lagar” om vilka som har ”tillåtelse” att älska och leva med varandra. För det är ju fortfarande så, särskilt när man lever på en såhär liten ort, att det finns många människor som anser sig ha bestämmanderätten över hur ett kärleksförhållande ska se ut för att vara accepterat.
Man ska helst vara av motsatt kön och ha en åldersskillnad på max tio år ungefär, och då ska det helst vara han som är äldre än henne.
När åldersskillnaden börjar närma sig tjugo år och till och med över det så måste det vara något som inte riktigt är som det ska… :)
Antingen har han en jäkla massa pengar ( som kan vara värda att vänta på) ???? eller så har nog ”flickstackarn” haft en usel barndom och avsaknad av en ”fadersfigur”.
Men då kan jag bara säga till dem som ev undrar vilket av alternativen som gäller för mig att min älskade livskamrat inte har något som helst överflöd av pengar…och att min uppväxt, barndom och far varit av den bästa sort man kan tänka sig.
Så när det gäller oss två och våran kärlek så handlar det bara om just det….alltså…..KÄRLEK…..!
”Än´t ä könstut…..” ……. :)……….och underbart…..! 
Ha de bra så länge!
Britta