Hade ingen bild på fullmånen så en av mina bubbelbilder får representera den istället.
Var ju iväg på en ”fullmåneceremoni” i torsdagskväll och den blev lite oväntat mer givande än jag trodde. Vi skulle ju egentligen bara sitta där runt elden med ljudet av den rinnande ån i bakgrunden och lyssna till trummornas (tre personer av sex hade trummor med sig) rytm och låta tanke och sinne ”sväva iväg” dit det ville.
Och visst gjorde vi det. Bara satt alltså och njöt av eldens sprakande och väntade på att fullmånen skulle kika fram bakom molnen….men….när alla kommit på plats, jag och tre kollegor från kyrkogården och en varsin vän till två av dem, och elden brann för fullt och ett par i gruppen börjat låta sina trummor ljuda i olika rytmer så plötsligt säger en av vännerna….”Det känns som om jag har en man med mig”!
Och visst är det väl kanske inte så konstigt om man som jag vet att det finns andra dimensioner av våran tillvaro, och att vissa människor har lättare att få kontakt med dem som dött och gått vidare än andra, och att detta naturligtvis var ett perfekt tillfälle för de ev ”döda” som ville passa på att få fram ett budskap…men det roliga med detta var att hon som plötsligt säger att hon har en man med sig aldrig någonsin gjort den här typen av ”förmedling” förut.
Hon har visserligen under de senaste två åren börjat intressera sig för det som vissa kallar ”övernaturligt” (vilket något man absolut inte tror kan existera måste kallas) men det hon riktat in sig på var främst healing och inte andekontakt.
Hur som helst så kände hon denna man så starkt så att hon bara inte kunde stå emot, även om hon hela tiden försökte säga att ”nej men det här kan väl inte stämma” och ”nej nu är det nog bara min fantasi som spökar” och liknande under nästan hela tiden som hon hade honom ”uppkopplad”. Till saken hör att av oss andra som lyssnade var vi fyra av fem som visste vem han var och vem han ville kommunicera med så hennes tvivel på sig själv och sin förmåga blev ju bara roligare för varenda gång hon sa något som stämde exakt in på denna man (som dog för inte så längesedan) vilket framkallade ett skratt hos oss och ett förtvivlat ”men känner ni honom allihopa..nej ni bara låtsas så att jag ska tro att jag kan det här”…från henne 
Beskrivningen av honom gick nämligen inte att ta fel på och när hon sa att han meddelar att han kört lastbil under sitt liv på jorden och när hon lite ursäktande säger att han var ganska stor och kraftig och hade stor mage, samtidigt som hon gör en gest med handen som visar hur magen såg ut så var det omöjligt att inte skratta.
För det var ju precis så han var och beviset som var nog för att hon inte skulle kunna hitta på, var ju att hon själv inte varken kände eller kände till denna man när han levde. Sen vände hon sig också till den person som vi andra visste att han ville prata med och också detta var ju ett så klart bevis på att det var just han eftersom hon inte kunde veta vem av oss han var kopplad till.
Ja och sen fortsatte hon att förmedla det han ville ha fram och det roliga var att exakt allt stämde. Han beskrev huset och gården han bott på i detalj och ville att en av mina kollegor skulle hälsa till hans fru (som är min kollegas syster) att han alltid skulle vara med henne, att hon borde göra verklighet av sina tankar på att sälja huset och flytta till något mindre dels för det praktiska i det men också för att komma ifrån lite minnen av honom och det de haft tillsammans. Inte för att det var något negativt utan just för att hon själv skulle gå vidare med sitt liv och inte fastna i det förflutna. Han ville helt enkelt att hon skulle ”börja leva igen” som han uttryckte det och att hon till och med skulle komma att träffa en ny man att dela livet med…få tillbaka glädjen i livet som han sa.
Ja så nog blev det en överraskande inledning av våran fullmåneceremoni och resten av kvällen blev mysig och givande med korvgrillning och några ”resor” ut med våra sinnen eller fantasier om man vill kalla det för det. ;)
Men eftersom det var meningen att vi bara skulle vara kvinnor den här kvällen för att få in lite extra stark energi så saknade jag min sambo såklart. För vart jag än är nuförtiden och vad jag än gör på egen hand så saknas det något när han inte är med….så är det bara!
Vi är ju hela tiden medvetna om att vi träffades lite försent i det här livet och när man känner att man passar så perfekt ihop och för varann så vill man egentligen inte missa en enda minut mer än nödvändigt tillsammans.
Kan kanske låta lite löjligt men i och med våran stora åldersskillnad så vet vi ju också att han förmodligen lämnar jordelivet många år före mig och detta gör våran tid tillsammans ännu mer dyrbar.
Visst kommer även han (precis som min kollegas systers man) att finnas med mig så länge jag är kvar på jorden efter honom, men den närvaron kan ju aldrig ersätta den fysiska så att säga.
Imorgon åker vi till Hälsingland en sväng och firar ett av hans barnbarn….var ett tag sedan vi träffade dem nu så det ska bli roligt. Särskilt att se deras reaktion på hur mycket Line vuxit sen sist. Hon växer så det knakar och ser snart inte ut som en valp längre.
Precis som det ska vara med andra ord. Ha det bra så länge!
Britta