Wilma
Wilma har lämnat oss….därav blogguppehållet. Har skjutit på detta inlägg i snart två veckor nu. Har helt enkelt inte klarat av att ens titta på bilderna av henne. Att det skulle göra såå ont och att det skulle bli ett sånt tomrum efter henne hade jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Visste ju att hon var gammal, att hon levde lite på ”lånad tid ”så att säga men slutet kom så fort, hastigt och oväntat ändå eftersom hon in i det sista verkade vara i så bra form för sin ålder.
Dessvärre var det inte så…hon ”höll skenet uppe” trots de smärtor hon måste ha haft på senare tid. Måndagsmorgonen för snart två veckor sedan, när husse som vanligt skulle hjälpa henne upp i bilen och tar i bakdelen för att lyfta, får han något som liknar var på ena handen. Det visade sig vara livmodern som var svårt infekterad och säkert varit en längre tid. Alternativet till att låta henne somna in var en tuff behandling som en del hundar inte ens överlever. Sprutor varje dag som vi själva skulle få ge henne och något ”fosterutdrivande” medel som skulle få livmodern att tömma sig helt på var och blod som samlats där. Det var också osäkert om behandlingen ens skulle lyckas och nästa gång hon skulle börja löpa skulle samma procedur få lov att genomföras igen. En operation hade hon förmodligen inte heller överlevt så……alternativet till att låta henne få ett värdigt slut istället och somna in ifrån sina smärtor var egentligen aldrig något alternativ.
Hon skulle ha fyllt tretton år tre dagar senare.
Så nu går vi här och försöker leva vidare så gott det går men än så länge känns det inte som om vi lyckas. Ibland gråter vi, ibland skrattar vi när vi tänker tillbaka på tiden med henne…men mest gör det bara fruktansvärt ont.Och vilken tomhet….!
Allt vi gör känns platt….tomt…och innehållslöst. Det saknas en energi som vi var så vana vid att alltid ha med oss.
Värst är det ändå för husse som delat de senaste tio åren med henne…i vått och torrt…i medgångar och motgångar…på fisketurer och långa bilresor genom Sverige.
Men det känns djupt i mig också…så otroligt sorgligt och ensamt. Wilma var ju första hunden jag lärde känna riktigt och hon hann lära mig en hel del. Förstår nu varför hunden kallas för människans bästa vän med deras outtröttliga, trogna närvaro och kärlek.
Saknar våra stunder så det värker i halsen och hjärtat. Stunder då vi bara låg raklånga på köksgolvet och slappade tillsammans. Stunder då vi tog våra skogspromenader när husse jobbade. Stunder då vi låg tätt intill i tv soffan och stunder när man var lite krasslig och hon genast hoppade upp och lade sig bredvid i sängen. Som om hon visste och kände att ”idag behöver matte lite extra kärlek och stöd”. Stunder då vi lekte ”nu tar matte benet” då hon envist höll i sitt ”ben” av plast och låtsades bli arg och morra när man försökte ta det ifrån henne. Stunder då jag kom hem från jobbet och fick en rejäl utskällning innan jag lyckats få upp matlådan ur väskan för att hon skulle få slicka ur den. Det visste hon så väl…att när matte kom hem med ryggsäcken på ryggen fanns det en oslickad matlåda att vänta. Förväntan var så stor så att hon inte visste vilket ben hon skulle stå på.
Det var dessa stunder man aldrig kunde tänka sig att hon skulle vara sjuk på något vis. Det var dessa stunder som ”valpen i henne” kom fram och man glömde att hon i människoår var närmare nittio.
Så nu har ni fått förklaringen på varför bloggen stått stilla så länge och som jag gruvat mig för detta inlägg. Hoppas nu att jag kommer att återkomma lite oftare och bjuda på bilder som vanligt.
Har mitt i denna sorg och saknad lyckats skaffa mig en ny kamera och även om det inte blivit särskilt mycket fotat med den så blir det väl förhoppningsvis mera av det i framtiden.
Är egentligen väldigt glad över den och ser faktiskt skillnad på kvalitén på bilderna jämfört med den gamla men sorgen över wilma har legat och ligger fortfarande som ett tungt lock över glädjen.
Husse har också införskaffat en ny så snart ska vi väl ge oss ut på lite fototurer tillsammans igen.
Vi har bara inte haft lust och inspiration än…..det saknas nämligen en viktig ingrediens….!
Men men…vi har väl så smått börjat acceptera att hon är borta och att livet på något vis måste fortsätta trots meningslösheten som känns just nu.
Vi brukar säga att wilma hade velat det. Att vi ska vara glada och minnas henne som hon var och allt det positiva hon gav.
Och på något vis så vet vi ju att hon fortfarande är med oss….och vi vet ju också att vi träffar henne igen men det gör inte saknaden mindre.
Så tack wilma…för de fyra år jag fick äran att dela livet med dej. Kommer aldrig någonsin att glömma och aldrig någonsin att sluta sakna, men unnar dig verkligen den tillvaro du befinner dig i nu.
Vi hade inte kunnat begära mer av dig ändå.
Så tills vi ses igen…ha det bra och kom och hälsa på oss så ofta du bara vill och känner för.
Vi älskar dig…för evigt…!