…så blev den här arbetsveckan för tung för att orka med att skriva.
Är inne i det där obehagliga tillståndet igen då man börjar fundera….ska livet verkligen vara såhär?
Låg nyss och halvsov och filosoferade efter en nödvändig middagslur.
Tänkte…hur ska man orka leva såhär i kanske tjugo år till…?
???
Jobba, äta, sova, jobba, äta, sova…..!
Jobba så att man inte ens orkar tänka på att göra annat än sova när man kommer hem?
Vintern brukar vara lite av en återhämtningsperiod för mig efter säsongsarbetet på kyrkogården men den här gången känns det mer som att komma tillbaka dit och vila upp sig, istället för tvärtom.
Den andra maj startar vi där igen med arbetsdagar från halv sju till fyra. Klockan ringer obönhörligt kvart i fem på morgonen och det är bara att ta sig upp och göra sig i ordning för ännu en ”kroppsarbetardag”.
Erkänner att jag låter negativ nu men det är helt enkelt bara mitt ”vanligasvenssongnällarbehov” som gör sig påmint…:)
Tror att vi alla har det, mer eller mindre.
Vet ju att det redan imorgon eftermiddag kommer att kännas bättre. När arbetsveckan är över….när alla tankar på om man ska hinna allt eller inte har lagt sig…när man slipper ligga vaken på natten för att planera nästa arbetsdag…(OBS, vet att det är det mest onödiga man kan göra. Kom nog inte fram till en enda bra lösning inatt mellan halv tre och fem då jag funderade och tänkte så det knakade),
Har egentligen ingenting att gnälla över eftersom vi alla bestämmer över våra egna liv.
Vill jag inte leva såhär resten av livet så kan jag göra något åt det. Och det är bara jag som kan göra det.
Sådeså…!!!!!!
Britta