Har varit lite orolig ett par dagar. Rasmus har spytt ett antal gånger som inte är normalt för honom nu. Brukar vara mer under vår och sommar då vinterpälsen ska fällas och det börjar ätas råttor, möss och fåglar igen.
Och inte är det hårbollar som kommer utan helt enkelt mat som han ätit. Men nu har det dock gått många timmar sen senast och han verkar må som han ska igen men…!?!
Man blir ju såklart påmind.
Påmind om att han i alla fall är inne på sitt 15de år nu så åldern kommer väl snart att börja ta ut sin rätt?
Även Findus är inne på sitt 15de år och det är lätt att glömma det när de båda fortfarande är precis som de alltid varit.
Inga krämpor (synliga i alla fall), inga beteendeförändringar, ingen ovanlig trötthet osv.
Känns så tungt att tänka på den dag de inte finns här på gården längre. Låg och funderade över det igårkväll och insåg att jag knappt kan komma ihåg tiden här innan de kom till oss.
Vi (jag och min dåvarande sambo) flyttade hit 96 och trots att de inte kom förrän tre år senare så har jag inga tydliga minnen av tiden innan. Kommer ihåg att Rasmus i alla fall kom ca en månad före Findus och att min dåvarande katt Nisse som blev 18 år tog så bra hand om honom och var så snäll.
Tog hem halvdöda råttor ( inte så särskilt snällt ur människoperspektiv kanske men…) som han kunde få öva sig på och leka med, stod ut med Rasmus lek, till en viss gräns i alla fall då han tyckte att lite uppfostran kunde vara på sin plats med en ”rak högertass” :)
Lät Rasmus sova tillsammans med honom på härbrestrappen som var hans favoritliggplats på sommaren osv osv!
Annars känns det mest som om de funnits med här från första början och huset och gården utan dem kommer att kännas väldigt underligt!
Selma, som kom till oss 2002 är ju också på väg upp i en aktningsvärd ålder men med henne är det ännu svårare att inse det då hon pga sin ”litenhet” fortfarande ser ut som en kattunge :)
Jamar som en kattunge gör hon också !!!
Dessutom är hon så pigg, rask och lätt i kroppen så på henne märks inga år än så länge i alla fall.
Så även om man någonstans i bakhuvudet vet att deras tid snart är över så känns det lite extra tungt att bli påmind om det.
Men vet också att jag ska vara glad och tacksam över alla dessa friska år vi fått tillsammans och jag vet också att de haft det bra!
Önskar också att slutet för dem blir det man hoppas på. Att de får dö härhemma eller att få somna in hos en veterinär.
Skräcken vore att de försvann och inte kom tillbaka mer. Yngste sonen sa också något liknande när Findus var borta ett par dagar i somras. ”Jag vet att Findus börjar bli gammal och snart ska dö men jag vill inte att det ska bli på det här sättet som han försvinner ur mitt liv”. Och det kan man väl inte annat än hålla med om, att det helt enkelt inte vore något värdigt slut när man nu delat så många år tillsammans. Sonen var fyra år när Findus kom till oss och eftersom Rasmus sågs som äldste sonens katt så blev Findus såklart hans.
Men men…nu är de ju faktiskt fortfarande vid liv och till synes friska så vi ska väl inte ”måla fan på väggen” som det heter.
Livet rullar vidare och än kan de ha flera år kvar.
Nu ska jag ta och göra upp eld och sen ge mig ut på lite snöskottning.
Kung Bore verkar fast besluten att ta igen de missade veckorna av tiden som rättmätigt tillhör honom 
Sen blir det nog premiärtur på skidorna när sambon kommer hem från jobbet. Får väl se om vi klarar den med livet och hälsan i behåll. Ovant och osäkert kommer det att kännas.
På återseende!
Britta