Om det hade fått vara lite vitt nu istället för detta slaskande och plaskande med livsfarliga isfläckar.
Det här vintervädret som är just nu är nog det absolut mest tråkiga måste jag säga. Trist, blött och färglöst. Man får ingen som helst lust att vistas ute och mörkret som kommer så tidigt känns mer som en befrielse så att man slipper se eländet.
Känner mig lite slö och trög idag, men det går nog snart över bara jag ”kommit igång” ! Måste ta ut askan innan jag kan börja elda men kände att jag tar och skriver lite först.
Är ju inte precis iskallt härinne heller nu när det är plusgrader ute.
Försökte med en positiv tanke om detta mildväder i morse när jag satt i bilen och väntade på att skjutsa sonen till bussen, och kom på att det ju i alla fall är bra för rådjuren, ja de vilda djuren överhuvudtaget, att det är lättare för dem att hitta mat nu när det är så lite snö. Skönt att de inte behöver frysa heller så nog är det väl något plus med att det är plus i alla fall.
Men men, det finns betydligt värre saker här i världen än att vi ev får en grön jul. Sambon sa igår när vi skulle lägga oss att ”om det blir en grön jul får man ju en depression” men eftersom jag då fortfarande hade känslan kvar efter programmet vi just sett på tvn så tyckte jag inte att en grön jul var något stort problem egentligen. Det blir ju som sagt mörkt ute tidigt och julfirandet inomhus blir ju minst lika mysigt som vanligt ändå. I år ska vi vara härhemma hos oss och det ser vi verkligen fram emot. Har dock inte riktigt löst hur vi ska få plats med 11 personer runt bordet i vårat lilla kök än men det ordnar sig nog. :)
Programmet vi såg handlande om en adoption som inte blev särskilt lyckad och känslan för den lilla flickan från Etiopien som till slut fick flytta till ett barnhem i Danmark istället eftersom hon inte kunde finna sig tilllrätta i sin nya familj och miljö gjorde att man mådde skitdåligt resten av kvällen.
Jag sa redan från början av programmet att det måste vara väldigt jobbigt, svårt och en stor omställning för ett par som är 44 och 46 år att adoptera två barn på samma gång. Skillnaden på ett liv som ensamt par och ett liv som plötsliga småbarnsföräldrar är ju såklart enorm och särskilt när man kommit upp i över 40 års ålder och är så van att ”sköta om sig själv”.
Då visste jag däremot inte att barnen de skulle adoptera var ca tre och fem år (en bror och en syster) och det gjorde ju inte hela saken lättare. Visst är det bra att adoptioner finns men i det här fallet var det bara hjärtslitande och fruktansvärt att se hur det gick till och utlöpte.
Barnens biologiska föräldrar hade redan tre barn förut och sedan något år tillbaka fått diagnosen AIDS och att de skulle ha ca fem sex år kvar att leva och därför hade de tagit beslutet att adoptera bort de två yngsta.
Man såg verkligen hur de led och vilken ångest de hade över beslutet men de hade blivit lovade att få årliga rapporter om hur det gick för barnen samt att de säkert skulle få hjälp från de ”rika” nya danska föräldrarna vilket ju bara visade sig var ”skitsnack” rent ut sagt.
Vet inte hur mycket kontakt adoptivföräldrarna haft med barnen och deras föräldrar innan men när de träffades såg det i alla fall ut som om de redan kände till varandra en hel del. Barnen som då redan bodde på ett barnhem verkade ty sig till de nya föräldrarna snabbt och när de båda föräldraparen träffades såg det ut som om också de var ”gamla bekanta” med kramar och att de umgicks en hel del under tiden då de danska föräldrarna var där för att hämta barnen.
Då fick jag känslan av att det här kommer nog att bli en ovanligt bra adoption när de verkar kunna ha så bra kontakt med varandra. Men ….hu så fel jag hade.
Den lilla pojken var det aldrig några problem med , förmodligen tack vare att han var så pass liten, men flickan visade snart på alla sätt hon kunde hur hon vantrivdes med sin nya situation vilket ju inte är ett dugg konstigt. Redan på hotellrummet innan de skulle resa tillbaka till Danmark sprang hon omkring och rev ner och hade sönder saker, kämpade emot när de skulle hålla henne och la sig flera gånger till slut gråtande ner på golvet, ropande efter sin mamma.
Det gjorde så hiskeligt ont att se så att jag tänkte stänga av ett tag men hoppades ju på att det skulle sluta lyckligt. Det gjorde det dock tyvärr inte då de efter något år hemma i Danmark och efter att ha försökt med avlastningsfamilj, psykologhjälp osv beslutade att flickan skulle få bo på ett barnhem istället. Dessutom fick man se hur de biologiska föräldrarna kämpade för att få veta något om barnen och hur ångerfulla de var över sitt beslut då de inte fått tillbaka vad de blivit lovade.
Man kände verkligen smärtan de kände över att ha lämnat bort sina barn och mamman som gråtande upprepade att hon burit dem i sin mage i nio månader, ammat dem osv!
Myndighetspersonerna talade hela tiden om för dem att de skulle vara tacksamma över att barnen skulle få det så bra och att det skulle ta ca tio dagar att glömma dem….????????????
Tio dagar??????
Den människan har definitivt inga egna barn.
Vet inte från vilket år detta var och vet idag inte hur det gått för barnen men på ett sätt är jag glad för att de biologiska föräldrarna inte heller fått veta, för hur skulle det kännas att få höra att dottern inte klarade av att anpassa sig till sitt nya liv och att hon numer bodde på ett barnhem i Danmark istället???
Fruktansvärt! Säger bara det!
Som sagt så är det väl bra att adoptioner finns men känner mig starkt tveksam till att man som förstagångsförälder vid över 40 års ålder ska få adoptera så pass stora barn. Usch! Tror att känslan finns kvar i mig lite än och måste nog sätta igång med mina sysslor härhemma för att bli av med den.
Den lilla flickans själ kommer nog aldrig att läka helt från det sår adoptionen orsakade henne. Inte heller kommer de biologiska föräldrarna att känna sig hela igen, om de nu fortfarande lever? Pappans största skräck var att hinna dö innan han fick höra något ifrån sina barn igen. Huvaligen!
Men nu ska jag försöka komma tillbaka till min egen verklighet och se till att få något gjort.
Ha det bra och kom ihåg att en grön jul inte är något större problem egentligen!
Britta