Ja ibland är det väldigt svårt att förstå varför vissa saker händer trots att jag väl egentligen vet att det faktiskt är någon vits med allt!?!
Kanske är det något slags straff man förtjänar…? Kanske är det för att man på något vis ska bli starkare…?
Kanske är det negativa krafter/tankar från andra missunnsamma människor som är så starka att de påverkar…?
Eller kanske till och med från ”människor” som inte finns längre…?
Någon före detta och avliden husägare som är missnöjd med saker och ting…?
Ja…jag vet inte…och har som sagt väldigt svårt att förstå varför!
När jag och min före detta sambo skulle separera så tyckte vi (eller var det mest jag?) att det vore bäst om jag var den som stannade kvar och tog över huset och gården för sönernas trygghets skull.
De har ju trots allt varit jag som varit den mest ”fasta punkten” i deras tillvaro och det vet jag att även deras far inte kan eller skulle neka till, så för att göra separationen så lindrig som det bara var möjligt för dem så kändes det som om det enda rätta var att jag skulle kunna lova dem att finnas kvar här för dem som jag alltid har gjort.
Så blev det och så här i efterhand och i frågan om ifall det var det bästa för dem eller inte så har jag aldrig tvivlat på att det var det.
Men…om jag nu ställer mig frågan om jag verkligen visste vad jag gav mig in på och framförallt om jag visste vad jag begärde av min nya kärlek, man och livskamrat då vi tog över huset tillsammans så är svaret tveklöst …Nej !
Jag hade då när det gäller vissa saker inte ens vetskapen om eller en tanke på att tex….vattenkvalitén var under all kritik med hälsofarliga ämnen och ett slags kalkgrus som så småningom och om det inte gjordes något åt det skulle kunna slita ut både ledningar och packningar samt förstöra hushållsmaskiner…att elen i huset är underligt kopplad och att det saknas schema över vilka säkringar som går till vad…att hela taket behöver bytas ut inom en inte alltför snar framtid och att så gott som alla fönster behöver en ordentlig renovering då de börjat tappa det mesta av både målarfärg och kitt…att det inte är ordentligt isolerat runt vattenledningarna till övervåningen vilket gör att det riskerar att frysa där när det är som kallast….att den gamla jordkällaren på våren fylls med enorma mängder vatten som behöver pumpas ut med hjälp av en pump som inte längre finns kvar därnere….att om man inte pumpar ut detta vatten så fylls även pannrummet av smältvatten ….pannrummet som förresten inte ens har en normal ingång utan istället en ”glugg” under brokvisten som man får åla sig ner genom för att ta sig dit….vilket gör att den numer uttjänta gamla varmvattenberedaren inte går att få ut därifrån utan att man måste slå upp en större ”glugg” i den murade väggen….vidare hade jag, vilket var det som idag fick mig att känna att jag bara måste skriva ner allt det här, inte förstått eller vetat om att vår avloppsbrunn (trekammarbrunn) är problematisk att tömma och förmodligen måste ”byggas om” på något vis för att den ska klara av de mängder som fyra vuxna personer (varav två som tränar och duschar så gott som dagligen) i ett hushåll ställer till med ….osv osv….!
Ja …suck!
Det var alltså idag vi fick beskedet om avloppsbrunnen och efter att äntligen efter minst ett halvårs kämpande med vattnet både ekonomiskt och praktiskt i form av inköp av renings och partikelfilter som inte riktigt fungerat, ny varmvattenberedare mm så var det ett besked som kändes oerhört tungt att få.
Därför börjar mina tankar i huvudet snurra såsom….var det ändå inte meningen att vi skulle ha huset…? …..är det någon som vill oss så ont så att det ena problemet efter det andra dyker upp…? …..är det helt enkelt inte meningen att vi ska bo här…? eller är det någon illvillig ande som ställer till det för oss…?
Ja funderingarna är många och något direkt svar lär jag inte få inom någon snar framtid. Förstår bara inte varför vi drabbas av det här!
Att jag drabbas kan jag ta och till viss del förstå för visst var jag medveten om i alla fall det mesta vad det gällde husets skick, men att min nya sambo skulle komma att få den ena obehagliga överraskningen efter den andra som är en så godhjärtad och genomsnäll människa…det har jag oerhört svårt att förstå och acceptera. Känner också skuld för att jag dragit med honom i det här (vilket gör honom arg när jag säger så eftersom han menar att han väl hade ett eget ansvar också att med öppna ögon se vad han var på väg att ge sig in i ) och känner ibland nästan att jag lurat honom trots att jag som person aldrig skulle göra så mot någon annan människa, särskilt inte någon som jag älskar så mycket.
Kommer inte ihåg och vet inte varför jag från början inte talade om alla skavanker huset hade men då var vi så inne i själva separationen från det gamla och fullt upp med att hantera och sätta sig in i det nya som skulle komma både för min egen och pojkarnas skull så det kom helt enkelt aldrig riktigt på tal då mitt i allt.
Nåja…nu är det som det är i alla fall och tack och lov så är vi båda i grunden väldigt positiva människor som ändå alltid hittar ljuspunkter i den ibland mörka tillvaron. Dessutom har vi kärleken till varandra som bara växer och står sig stark mitt i allt som händer omkring oss och som hittills inte fått en enda skråma 
Men..men.. nu har jag fått ”gnälla av mig” lite och magen börjar kurra så det är dags för den vanliga te och kvällsmackan.
Imorgon är en ny dag och kom ihåg att så länge det finns liv finns det hopp…
Ha det bra!
Britta