lillasysterfix

Ja lika stor och kraftfull som jag ser ut i jämförelse med isberget på bilden kände jag mig i måndags kväll när jag med stora krokodiltårar rullande nedför kinderna ensam körde bilen hem ifrån Mora lasarett.
Hela situationen kändes så overklig och ändå…! Ändå är det ju något jag mer eller mindre vetat skulle hända…eller skulle kunna hända med tanke på omständigheterna.
Om man lever med en man som befinner sig i riskzonen och motsvarar så gott som alla punkter på listan över riskfaktorer för hjärtproblem så är det något man ständigt har lite liksom gnolande i bakhuvudet.
Jag har ju påtalat det ibland utan att vilja låta alltför tjatig och predikande. Att han kanske borde försöka sluta snusa, röka, även om det inte händer så ofta, gå ner lite i vikt, och börja tänka lite mer på sig själv istället för att ständigt finnas till hands för andra.
Men…!
Ni vet hur det är.
”Jodå, jag ska snart sluta snusa, går bara och väntar på rätt tillfälle” och ” Det är ingen fara älskling, jag röker bara ett bloss lite då och då” och ”Nu älskling, NU ska jag ta tag i min vikt och börja tänka mer på vad jag äter” (för typ hundrade gången på två år)  ….osv osv…ja till slut känner man att man inte orkar påtala det mer. Man slutar påtala och tjata om det högt i alla fall. Man litar på turen och låtsas att det nog kanske inte ska hända ändå. Litar till att hans förhållandevis goda fysik och positiva inställning till allt ska skydda honom från det.  Men inuti gnager det vidare. Tänk om det händer när han är ensam ute i älven och fiskar! Eller i bilen på jobbet där han alltid känner stress! (han jobbar inom hemtjänsten) . Eller på natten när han sover och inte vaknar bredvid mig igen nästa morgon?
Ja tankarna och farhågorna har varit många och får väl ändå vara tacksam över sättet det gick till på. Förmodligen det lugnaste förloppet man kan tänka sig.
Det började så smått i måndags morse med att han vandrade omkring lite ovanligt mycket när jag satt vid datorn och åt frukost. Fram och tillbaka gick han och liksom pustade lite och tog ibland stöd mot dörrposten som för att försöka stretcha armar och sidor.
”Fan vad det känns konstigt” klagade han. ”Det är nog den där förbannade ACn i bilarna på jobbet”. Jag lyssnade med ett halvt öra samtidigt som jag fortsatte att läsa nyheter på datorn. ”Vadå, hur känns det då?” Undrar jag och läser vidare. ”Ja det liksom molar och värker i ryggen djupt inne, och sen känns det lite i vänster arm och nästan uppåt halsen”
Redan här kände jag en stark varningsklocka ringa. ”Hm, det låter inte bra, du kanske borde ringa vårdcentralen och höra lite” ”Nej, nej, det är ingen större fara, är nog bara något muskulärt” . Muskulärt tänkte jag…? Jo men visst! Eller hjärtat som har fått nog kanske!
Jag läser vidare och han fortsätter att försöka stretcha bort det onda. ”Men fy fan vilken äcklig känsla, har aldrig känt något liknande”.
”Men borde du inte…” Nej, nej, ingen fara, jag tar en tablett så släpper det nog”!

Så jag åkte på jobbet trots att känslan väl mest var att ringa ambulans på stört. Men på något vis så trodde jag nog honom också. Han har faktiskt god fysik trots magen och har varit väldigt frisk genom livet. Knappt tagit en smärtstillande tablett och alltid haft kanonvärden på hälsokontroller så…!
Jag åkte till jobbet ändå, men fast besluten om att hålla tätare kontakt än vanligt under dagen. Kommer inte ihåg när jag skickade första sms et men vet att jag fick till svar att det fortfarande kändes ganska obehagligt. Men då hade han redan hunnit vara hos sin syster och burit möbler och varit på en bygghandel och köpt en skiva att sätta för fönstren som vi ska börja måla så på något vi tänkte jag väl att det nog inte var någon större fara. Ringde i alla fall upp honom och sa att han måste ringa vårdcentralen bara för att vara på den säkra sidan och jodå.. han skulle väl göra det då!
Strax före halv tio när jag och ett par kollegor satt ute och åt frukost kom han förbi och hälsade på en sväng. Visst hade det blivit bättre och vårdcentralen skulle ringa honom vid halv två.  HALV TVÅ…! Det kändes alldeles för långt fram tyckte jag. Fortsatte i alla fall att hålla kontakt via sms  och han blev i alla fall inte sämre.  Skönt tänkte jag även om oron gnagde inombords. Sen vid strax före halv två, när jag satt och åt lunch på jobbet ringde han.
”Älskling du måste köra in mig till Mora, jag får inte köra själv och i Rättvik har det inte tid att ta emot mig och de säger att jag måste åka in och kolla hjärtat”
Så vi åkte in. I lugn och ro, även om jag gjorde några små misstag pga oro och nervositet hemma innan avfärd och på vägen dit. ”Undra just vem som är mest lämplig att köra” fick jag som kommentar och han hade nog rätt. Kändes som om jag också skulle behöva en EKG i det läget.
Kom in på akuten och väntade inte särskilt länge innan de tog in honom. Vi satt och småpratade om vad vi skulle göra när han varit inne på koll. Skulle på biltema bla. Fast mest hade jag nog känslan av att det inte skulle bli så.
Första besöket hos sköterskan visade inget farligt. EKGn såg bra ut i alla fall. Ännu ett hopp om att det nog inte var någon större fara. Väntade en stund till för läkarbesök och när han varit där inne några minuter kommer en sköterska ut i väntrummet och ropar mitt namn. ”Britta” säger hon och tittar sig lite förvirrat omkring. ”Ja” säger jag och reser mig upp. Hon ser fortfarande förvirrad ut och ser sig omkring i väntrummet. ”Öh, vi har tagit din man ifrån dig, eller …? Har du någon anhörig som blivit inkallad nyss?” Nu förstår jag hennes förvirring. ”Jadå, det är jag, men det skiljer 20 år mellan oss så det är många som tror något annat” hon verkar dra en lättnadens suck. ”Jaha ja men då förstår jag, jo vi har tagit in honom för vidare kontroll, det är något med hjärtat!”
Och jag känner hur jag inombords gör mig beredd.
Följer efter henne och kommer in på rummet där han ligger fullt uppkopplad med sladdar och apparater på kroppen. Sköterskan talar om att han haft en liten infarkt och när han möter min blick säger han bara ”Förlåt älskling förlåt för att det blev såhär!”
Förlåt för vad? För att han inte lyssnat? För att han kanske trott att han var odödlig? För att han tyckt att jag överdrivit min oro över vad som skulle kunna hända honom?
Spelar ingen roll i det här läget. Är bara så glad att det gick så lindrigt till, att han fortfarande är vid liv och att han nu får hjälp och är under kontroll.
De börjar i alla fall ta en massa prover, ge honom mediciner och ordna så att han får komma upp på en vårdavdelning och efter någon timme åker jag hem för att hämta kläder och annat han vill ha. Har försökt att hålla gråten borta under hela tiden på sjukhuset men på väg ut därifrån bara brister det och det känns som om att öppna ett par dammluckor ungefär.
Gråter, gråter och gråter. Lugnar mig ibland under bilkörningen men när jag närmar mig Rättvik och yngste sonen ringer för att höra vad det blir för mat och om de ska laga den så går det inte att stå emot gråten igen. Snyftar mig igenom det jag försöker säga, att jag strax är hemma så får vi se vad det blir för mat. Hade tänkt steka rödspätta men förklarar att jag inte kommer att ha tid med det. Han reagerar genast med ett ”Nej men det är lugnt, det ordnar sig, vi fixar något, tänk inte på det du nu!”
Väl hemma får jag stora kramen och blir ombedd att sitta ner och ta det lugnt bara när gråten kommer över mig igen och under tiden jag berättar hur det är med min sambo fixar sonen till en kycklingsallad.
Sen följde den absolut längsta veckan i mitt liv med besök hos honom varenda dag och ett vansinnigt smsande och pratande med släkt och vänner som var oroliga.
Kvällarna i den tomma dubbelsängen kändes vedervärdiga och tillät wilma att ta den lediga sängplatsen. Hon hoppade nöjt upp och lade sig med huvudet på hans kudde och med en nöjt snarkande golden retriever bredvid somnade jag så småningom trots gråthuvudvärk och en känsla av att vara ensammast på jorden.
Är otroligt hur snabbt man vänjer sig vid närhet och värme från en annan människa. Tänker på den tiden då jag var övertygad om att jag sov bäst ensam och njöt av eget rum med egen säng.
Torsdag eftermiddag blev i alla fall lyckodagen då han meddelade att han fick komma hem igen. Åkte raka vägen ifrån jobbet och hämtade honom i Falun där han dagen innan gjort en ballongsprängning. Jag var med hela dagen på sjukhuset då. Skulle aldrig haft ro att vara på jobbet ändå.
Så nu är han hemma hos mig igen och förutom att hämta ett kylskåp i Säter ( vilket jag och förra ägaren bar in i bilen, eftersom sambon inte får lyfta tungt på ett par veckor minst) så har vi haft en lugn helg hemma tillsammans.
Men många funderingar har det varit den här veckan. Hur blir det nu? Vad kommer han att få göra och orka i framtiden? Kan jag förvänta mig att vi ska kunna bo här med allt arbete det innebär att ha en så pass stor gård? Kommer det ens att kännas roligt eller mest till besvär och en massa måsten?
Ja vi får se vad detta leder till och vad som var meningen med det? Skrev i alla fall till honom  ett sms under bilresan på väg hem från Mora att han nog inte skulle vara alltför orolig. För om det varit meningen att han skulle tas ifrån mig så tidigt som nu så skulle det ha skett på en gång. Detta var nog bara en varning, en tankeställare om hur han lever sitt liv och att han nu fått en andra chans.

Så tankarna mal vidare och vi tar en dag i taget. Känner tacksamhet varje dag över att han fortfarande finns kvar hos mig. Nog vet vi väl båda att han förmodligen kommer att lämna jordelivet långt tidigare än mig men inte såhär tidigt. Fick i alla fall en försmak av känslan att bli kvar och den vill jag inte känna på många många år än.
Livet förlorade sin mening!

Så tack vännen för att du finns kvar hos mig! Älskar dig för evigt!

Kram Britta