lillasysterfix

Skulle egentligen ha skrivit om vår semesterresa och visat lite bilder från den men det får vänta och komma lite senare för det är något annat som liksom ”pockar på” och vill släppas fram just nu.
Har tänkt på detta lite till och från sedan igårkväll då det hände och känner att jag måste skriva ner några ord om det.
Det har hänt förut  men inte så påtagligt som den här gången.
Låg som vanligt och skulle somna, tätt intill ryggen på min sambo och kände hur jag liksom ”dåsade” bort sådär skönt, korta stunder som man gör innan man somnar in för natten.
Ligger och bara ”tar in” intryck som kommer till en. Känslan av hans varma trygga kropp. Lyssnar till hans lugna andning. Känner doften av hans hud som doftar sol, sommar och nyduschad blandat med hans egna doft som jag inte kan ”nosa mig mätt på”.
Hör en och annan fågel som sjunger lite försynt utanför det öppna fönstret. En skogsduvas typiska ”hohoande” lite längre bortifrån. Wilmas tysta snarkning från sin plats på golvet bredvid.
Känner hur jag slappnar av mer och mer och sänder en tanke av tacksamhet (som oftast nuförtiden) till den/det som gjorde att jag fick chansen att träffa och leva med denna man som jag känner en sån samhörighet med, på många plan, och i samma stund flyter jag in i ett tillstånd som bara kan beskrivas som om att man är ”ETT”!
Vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det och är rädd att jag får det att låta mest som en negativ upplevelse vilket det ju absolut inte är men faktum är att precis i samma stund som det händer så liksom hajar jag till och nästan värjer mig för det för att det är så starkt.
Rör på mig i ett ryck som för att ”hitta tillbaka till mig själv” om jag nu kan beskriva det så?
För hur det än är så upplevs det som lite skrämmande. Som att förlora sig själv en stund och tappa kontrollen vilket ju är något som vi människor är så rädda för.
Kan beskriva det lite som att plötsligt känna sig som ett ”något” istället för ”någon”! Ett något som inte längre har ett kön eller personlighet utan mer som ett ”gemensamt tillstånd” på något sätt.
Man ”flyter ihop” och blir ett ”vi” istället för två ”jag”.

Detta  händer gång på gång under någon minut och varje gång så ser jag tyvärr till att ”väcka mig själv” ur det, mer som av en reflex och ungefär som man reagerar när något plötsligt dyker upp framför bilen, än att jag gör det helt medvetet. Just för att det är en så ovan upplevelse och känsla, och förmodligen av rädsla över att inte känna sig” som vanligt”.

Nästa gång ska jag försöka att stanna kvar i känslan och se vad  den leder vidare till? Ta vara på att få uppleva det istället för att fly och skynda tillbaka till den sk verkligheten.
Tror också att lite av rädslan för känslan ligger i det som egentligen alltid finns med litegrann i bakhuvudet.  Det där som jag förtränger och skjuter på framtiden just för att det förhoppningsvis ligger långt fram i tiden. Att vi en gång ska lämna jordelivet och att någon av oss förmodligen kommer att gå före den andra och att det förmodligen blir jag som blir kvar sist.
Det är nog den känslan och tanken som får mig att värja mig för den här ”samhörighetsupplevelsen”, för på något sätt känns det ännu mer omöjligt att fortsätta utan någon som man upplever detta tillsammans med. Är nog därför jag skakar på mig och undviker att gå in i det bara för att slippa komma ihåg hur det kändes, den dagen då man inte längre somnar tätt intill varandra…!

Britta