Torsdag idag och dagen före sambons mammas begravning. Ligger en tung vemodig ”dimma” över oss som ju inte blev bättre av att vakna till spöregn och grått väder. Trots att jag ju inte hann lära känna min svärmor särskilt väl så var ju de korta träffar vi fick och det jag hört berättas om henne nog för att förstå vilken underbar människa hon var, och jag förstår att saknaden hos de fyra syskonen är stor. En sån där mamma som alla barn borde få växa upp med var hon. Snäll och tålmodig och en god förebild som aldrig sade ett ont ord om någon annan utan lärde sina barn att se orsaken till varför människor ibland gör dumma saker.
Så visst känns det tungt nu när man vet vad som väntar då det handlar om en familj med lika varma hjärtan allihop och som inte är rädda att visa känslor för varandra.
Menar inte att man ska hålla inne med känslor på en begravning, nej tvärtom så är det väl då man ska släppa ut sorgen som finns inuti men tyvärr så tror jag att det är många som sitter och håller tillbaka och igen av rädsla för att ”brista helt” inför andra, även om det bara är de närmaste som finns omkring.
Har funderat lite de två senaste dagarna över varför jag också känner mig låg och nere och inser att det nog inte är så konstigt när man hittat och lever med sin ”själsfrände”. Vi ”känner av” varandra och smittas så lätt av varandras känslor. Är som om våra känslosystem liksom är sammankopplade och då är det svårt att inte bli påverkad själv.
Sen är det ju en påminnelse när döden kommer så nära och självklart fastnar man i tankar på den över ens egna nära och kära.
Alla mammor ska ju dö någon gång och nog är det svårt att tänka sig världen utan. I alla fall för dem som haft en mamma att se upp till och som gett stöd genom livet. Men nu är det ju tyvärr inte alla som kan känna så.
Men nu ska jag ta mig i kragen och sätta igång med allt som ska göras innan vi kommer iväg. Räknar med att åka efter lunch någon gång. Har alltid sett fram emot våra resor till hans släkt i Hälsingland men nu känns det annorlunda. Den här gången är det bara något man ska ta sig igenom och ser snarare fram emot fredagkväll då vi åker hem igen. Sambon känner på ett annat vis då han mer ser fram emot att komma på plats och träffa syskon och barn vilket jag kan förstå, är väl med dem man vill vara sådana här gånger.
Blir extra påmind om hur viktiga de är för en då.
Ha en bra helg och hoppas på att regnet snart drar vidare.
Britta