Insåg att det gått en hel vecka nu sen sist och får väl skylla på jobb och livets gång helt enkelt. Har varit en händelserik vecka på både gott och ont, mest ont då min sambos mamma i torsdags släppte taget om livet här på jorden och somnade in.
Hela veckan har dominerats av det då han redan i måndags åkte till Bollnäs sjukhus där hon hamnade efter att ha blivit liggande okontaktbar på boendet i Edsbyn där hon tillbringade sina sista år.
Det visade sig att hon fått en stor stroke vilket slagit ut de flesta funktionerna i hennes annars (typiskt för den generationen) friska, sega och levnadsglada kropp. Alternativet till att hon inte skulle överleva vore att hon i så fall skulle bli liggande som ett ”vårdpaket” utan att kunna kommunicera eller ens äta själv så nog får man lov att säga att det ändå var en slags lättnad när hon i torsdags med alla sina (fyra) barn samlade omkring sig valde att släppa taget om livet och ”vandra vidare”.
Men trots att hon skulle fylla nittio i år så är det ju något man aldrig riktigt kan förbereda sig på. En mamma är ju alltid en mamma hur gammal hon än blir!!
Själv hann jag tyvärr aldrig lära känna henne eftersom hon när jag kom in i bilden redan var dement och därför höll jag mig ”lite i bakgrunden ” så att säga under våra besök där för att inte ”röra till det” ännu mer i huvudet på henne.
Men det jag kunde se i hennes leende när hon tittade på mig var i alla fall att hon var och alltid varit en varm och god människa vilket min sambo också berättat om henne. Han har aldrig i hela sitt liv hört henne säga ett enda ont ord om någon och var det så att hennes barn var arga och pratade illa om någon så sa hon bara att ”det finns alltid en orsak till att den beter sig så och så”!
Under de besök vi gjorde hos henne kunde jag också se mer och mer likhet mellan henne och sambon och jag är glad att han ärvt så mycket av hennes fina egenskaper. Ett stort hjärta som har lätt för att ta till sig och bry sig om andra människor till exempel.
Så de här dagarna efter bortgången har känts lite underliga och eftersom vi står varandra så pass nära så har hans känsla av passivitet, vaccum och likgiltighet smittat av sig även på mig. Men det är ju helt naturligt och är väl en del av chocken som kommer att sitta i ett tag. Han har klagat lite då och då och tyckt att ”usch vad jag känner mig konstig” och ”jag känner inte igen mig själv, vad är det för fel” osv. och jag försöker att tala om för honom att det vore konstigare om han inte kände sig ”konstig” och inte ”lik sig själv”.
Det är såklart många och stora känslor som rörs upp när ens föräldrar plötsligt inte finns mer. Tar nog lång tid att ”ta in” kan jag tro? Själv kan jag inte riktigt föreställa mig hur livet kommer att se ut utan mina föräldrar när den dagen kommer så jag förstår att han känner sig lite vilsen just nu. För hur än det är och hur gamla de än blir så är de ju ändå ”grunden” i ens eget liv på något vis. Något som bara finns där och som man kanske ibland tar lite för ”för givet”?
Idag är det ännu en trist och gråkall vårdag så vi tänkte ta itu med att försöka få lite ordning på alla grejor och prylar som äldste sonen som nu flyttar hit igen kommer med. Hans rum behöver en liten omorganisering och utrensning om det rent praktiskt ska funka så det passar bra en dag som den här.
Måste säga att det är en ovanligt trög och grå vår i år. Svårt att tro att man ska kunna börja med vårarbetet på kyrkogården om lite mindre än tre veckor??
Men nu börjar det röra på sig på övervåningen så snart kan nog dagens projekt starta.
Ha det bra och var rädda om er…och tänk lite extra på era värdefulla mammor (och pappor naturligtvis) för man har dem ju inte för evigt!! Avslutar med en bild på min egen mamma och hennes döttrar i full färd med kransbindning till midsommarstången uppe vid fäbodstugan.
Britta !
