Har funderat en del på sistone angående människor som ständigt söker och vill har nya utmaningar. Vad är det egentligen som driver dem?
Sitter just nu och tänker så det knakar för att komma på något som jag gjort bara för att bevisa för andra att jag klarar av det, men kan faktiskt inte komma på något just nu.
Eller finns det två sorters människor när det gäller det här? Den ena sorten som är ute efter att stärka sig själva och sitt självförtroende, och den andra som har ett behov av att visa utåt vad de klarar av?
Så kanske det är, men tyvärr så känner jag inget behov av någon av sorterna.
Tycker att jag vid snart 40 års ålder börjar få kläm på vem jag är, vad jag klarar av och framförallt vad jag trivs med att göra, och om folk omkring mig sen vet om det eller inte är mig helt likgiltigt.
Vet inte om det är vanligt eller ovanligt men jag känner helt enkelt inget behov av att få bekräftelse hela tiden.
Skulle tro att det nog har med min trygga uppväxt att göra. Att jag helt enkelt alltid känt mig älskad för den jag är trots att jag faktiskt är nummer tre i raden av systrar och nog helst, om mina föräldrar fått välja skulle ha blivit en son. Jag tror faktiskt att jag hette Viktor så länge jag låg i magen 
Måste det inte vara väldigt jobbigt att ständigt jaga utmaningar eller tycker de att det bara är roligt? Att det är deras driv och livskraft och är det som tar dem fram genom livet?
Blir de färdiga någon gång tro? Kan de ibland slappna av och luta sig tillbaka och känna , Åh vad skönt, nu är jag färdig med det där! ?
Eller är de livrädda för att inte ha något att lägga tid och energi på, så att de ser till att hitta en ny utmaning innan den förra är avklarad?
Undrar vem som missar mest här i livet?
Är det jag som mest liksom flyter med, och kan vara nöjd med att bara sitta ute på bron med en spinnande Findus i knät utan särskilda planer för dagen och bara vara tacksam för det jag har. Eller är det de som alltid har något inbokat och nästan aldrig tar sig tid att slappna av och bara vara?
Finns väl två sätt att se på saken. De kommer ju i slutändan att ha upplevt och uträttat mycket mer än jag, men å andra sidan så tror jag inte att inre frid är så dumt att ha upplevt heller.
Skulle kunna skriva mycket mer om det här men kände bara att jag fick lov att lite snabbt reflektera över dessa människor eftersom jag idag pratat med just en sådan och började fundera lite djupare över vad det är som får just henne att säga, ”Jag ser det som en utmaning, och det gillar jag!”
Den här gången gällde det i arbetslivet vilket är obegripligt för mig som är nöjd med att moppa, gräva och plantera lite, för att sen kunna åka hem och känna att jag är ledig och har tid för mig själv och min familj.
Nåja, det är tur att vi alla är olika!
Britta
Du behöver inte ha något dåligt samvete alls för det du skrev. Och vad gäller min fotografering så är det som du säger att det är ju en hobby, ska jag se det som en utmaning så är det nog det att jag är mest nöjd om de jag fotar är nöjda. Har nog alltid varit sån att jag först vill glädja andra och när de är nöjda då blir även jag nöjd.
Tack Anders, och kul att du ”tittade in”. Tyvärr så blev nog facebook ett alldeles för stort stressmoment för ”tjuren Ferdinand”, trivs bättre här där jag kan ”lukta på blommorna” lite mer när jag känner att det passar mig, om du förstår vad jag menar?
Men du är alltid välkommen med kommentarer, jätteroligt tycker jag!
Mvh Britta
Hej, Britta!
Vad bra du skriver! Hoppa nu genast tillbaka in på Facebook, och så kan du publicera din blogg även där och så får ännu fler läsare! Seså nu! Kom igen!
Anders :0)
Tack för ditt kloka svar Göran. Igår när jag skrivit inlägget fick jag nästan lite dåligt samvete. Kanske framstod som självgod och nedlåtande mot dessa ”utmaningsmänniskor” men det var absolut inte så jag menade, utan är helt enkelt bara förundrad över hur det känns att ha ett sådant driv och inställningen att det ska ”tävlas” i allt man tar sig för.
Det är däremot en helt annan sak med fotograferingen som är din hobby, eftersom jag inte tror att det enda du är ute efter är att visa andra fotografer att du är bäst, eller att det känns som om du gör projektet för någon annans skull!
En hobby är ju också något man håller på med för att man helt enkelt mår bra av det, och tycker att det är roligt. Jag gillar te x trädgårdsarbete utan att känna att jag måste ha den perfekta trädgården och lyckas med alla projekt. Precis som du säger, ”Att går det åt skogen så gör det väl” vad spelar det för roll om inte min krasse blommar som grannens trots att den sägs ska vara så lättodlad, jag njöt i alla fall av att pyssla med frösättning och utplantering av den.
Det är den inställningen man skulle önskar att fler kunde kosta på sig.
Jag och Maja brukar ha väldigt roligt åt resultatet av de blommor och växter vi sått när vi jämför med hur de ser ut på fröpåsen. Särskilt när man läser beskrivningen av en viss blomsort som t ex ”Blommar med stora vackra blommor som skira balettkjolar hela sommaren”. Och där står vi och beskådar dessa ”skira balettkjolar” som mest ser ut som en blöt förkrympt kort kort kjol. Men vad gör väl det, vi har i alla fall roligt när vi planerar och fantiserar om hur vackert det ska bli
så vi får väl se oss som lyckligt lottade helt enkelt som inte har den där pressen på oss som så många verkar ha, eller som sagt så kanske det är vi som missar massa saker? Jag vet inte och kommer troligen inte att få veta under den här livstiden heller. Vem vet, kanske man blir världens tävlingsmänniska i nästa liv och får prova på hur det känns att alltid sträva efter att vara ”störst bäst och vackrast”.
Låter jobbigt ! Så det är nog bäst att fortsätta vara livsnjutare nu så att man orkar med det
Ha det gott!
Britta
Du är inte ett dugg konstig och du har säkert uträttat massor av stora gärningar. Vi är nog ganska lika du och jag för även om jag tycker det är kul med t.ex. min utmaning till påsken nu så känner jag ändå att jag gör ju det bara för att det är min hobby att fota och just detta uppdrag ska bli otroligt roligt. Men som jag också skev i tidigare kommentar, skulle det skita sig så är det väl så.
Har själv börjat hitta min inre frid och även börjat se andra gåvor hos mig som jag inte riktigt haft koll på jag tycker det är mycket roligare än en massa utmaningar hit och dit. Så jag tror nog vi mår bäst med att bara vara nöjda med vad vi gör just för dagen.
Så låt de andra ha sina utmaningar du, vi fortsätter att må bra vi i stället