Har ärligt talat inte orkat skriva på hela veckan. Har knappt startat datorn ens. På måndag morgon ringde städledaren på kommunen och veckan fick en rivstart med jobb på fem olika ställen varav fyra helt nya för mig….ja…ni kan ju tänka er KAOSET i min lilla Nalle Puh hjärna 
Hålla reda på dagar när jag ska vara där och där…tider… träffa den och den då och då….städa där tre timmar sen till nästa ställe..tillbaka igen….nästa dag ett nytt ställe…hålla reda på nycklar, vad jag ska göra var…tvättmaskinsintruktioner… tvättider….städscheman med oklarheter som man får klura ut själv…nya människor…”Hej, jag heter Britta, ska städa här bla bla bla….gamla bekantskaper….”Nej men hej Britta är du här?”..bla bla bla ….bla bla….dagar uppdelade i första hälften på dagis och andra på ålderdomshem…barn som surrar omkring en…ställer frågor….sen åldringar som sitter där de sitter och ibland bara ropar på hjälp vilket gör att man känner ett medlidande så att det kniper i hjärtat…tankar om livet börjar snurra ordentligt…en resa från i princip ”vaggan till graven ” varenda dag… barn som just börjat sina liv, och gamla som snart ska ”vandra vidare”….vilket får Nalle Puh att tänka tänka tänka…tänker att hon hoppas att barnen som kommer till dagis på morgonen har och kommer att få ett bra liv…..tänker att hon hoppas att de gamla som gjort sin livsresa fått ut det de ville av livet, gjorde det de drömde om eller åtminstone känner sig nöjda med hur det blev…..men samtidigt som kaoset råder i hjärnan så dyker plötsligt de där stunderna upp då tiden stannar till ett tag…när mötet med nya människor är som bäst för den introverta hjärnan…en och en, för en kort pratstund eller samarbete av något slag med människor som man känner ger istället för tar… som mötet med den gamla senila damen som kommer fram till mig och ler så att man riktigt känner de goda energier hon sprider….frågar vad jag heter…..säger att det är ett vackert namn…säger att hon tycker att jag är fin…säger att hon tycker att mitt hår är vackert och fint uppsatt …tackar och säger att jag tycker detsamma om henne…att hon också är fin…ser hur hon ler och även om hon kanske redan i nästa sekund glömt vad jag sagt så känner jag att jag kunnat ge lite tillbaka till henne, i alla fall just i den stunden….eller som mötet och samarbetet med en av de anställda på nästa anhalt…han som tar sig tid, engagerar sig och hjälper mig med att försöka få en pappersrulle på plats i en av automaterna …har ju gjort det en massa gånger förut men det här är en lite annan variant och när han ser att jag inte lyckas på en gång sätter han genast igång med att tillsammans med mig försöka klura ut var och hur papperet ska in och sedan ledas vidare för att automatfunktionen som matar fram och river av ska fungera…det är den här typen av människomöten som fascinerar och berikar mig för plötsligt känner man hur man verkligen hjälps åt och försöker hitta nya tankebanor trots att man aldrig ens sett varandra förut…ingen vill och försöker vara bäst…båda kommer på det som vi tror är lösningar men som visar sig inte fungerar ändå…??? nya funderingar…nya förslag från båda håll….om vi provar sådär då ?….nej…men där kanske ?…det borde funka…frågar efter en stund om han verkligen har tid med det här som jag tycker inte borde vara så viktigt för honom…jo han har absolut tid…sen i nästan samma stund nämner vi att ”man är ju så envis också och vill inte ge sig” …känner att man hittat en likasinnad vilket alltid känns roligt….till slut efter att ändå varit nära att ge upp lyckas vi med ”förenade krafter” få det att fungera och när första pappersarket passerat mekaniken som river av och han står där med det i handen, ser man hur det riktigt lyser i ögonen på honom samtidigt som han sätter upp handen framför mig och säger ”give me five ” vilket jag inte är sen att vara med på,
och i och med det är det mötet över…!
Sånt gör det ”mödan värt” så att säga och är ju upplevelser jag skulle ha missat om jag varit hemma för mig själv med endast katter och höns som sällskap. Och ännu mer givande känns det när chefen ringer för att säga att man fått beröm , att personalen varit väldigt nöjda med resultatet av mitt arbete det är i dessa stunder man får kraft och motivation att fortsätta trots att man känner sig helt tom inombords och har huvudvärk innan dagen är slut.
Men nu sitter jag i alla fall här i min egen lugna lilla vrå och kopplar av efter en dag med tuttulbak tillsammans med syrrorna. Började i morse med att skjutsa äldste sonen till Leksand på ”örnspaning”, och hämta upp sambon som lovat att göra degen på morgonen, men blivit kvar hos en kompis över natten. Tänker under resan på hur olika mina båda söner är. En befinner sig i Jönköping på dreamhack, ett av världens största LAN party, medan den andra befinner sig ute i skogen någonstans på örnspaning med medlemmar ur fågelklubben.
Det känns bra att de är så olika, att jag får chansen att uppleva en av varje sort så att säga. Och sen känns det bra när man vet att de båda för tillfället gör något som de i sin tur får ut massor av. Minstingen har smsat att ”Lanet äger” avslutat med en stor smiley…och den äldsta får äntligen komma någorlunda nära och få fota en av de fåglar han är så fascinerad av, dvs Kungsörnen i det här fallet. De hade också hoppats på havsörn men idag ville de inte visa sig.
Så för tillfället har Nalle Puh hjärnan en paus och laddar nu för ännu en vecka med nya möten och nya upplevelser, och förhoppningsvis blir det något lugnare nu då jag vet vad jag har att vänta istället för att bli uppväckt på måndagmorgon och liksom kastas ut i det sociala livet utan förvarning
Men nu är det dags att beställa lite helgmat…hamburgare får det bli en dag som denna
Ha en bra helg!
Britta ♥