lillasysterfix

Ja mitt hus är för tillfället invaderat av ett gäng 18 åringar varav två nyblivna som för första gången ska få hänga med kompisarna ut på krogen ( en av dem min äldste son).
Så nu sitter jag här på mitt välsignade egna rum och känner hur golvet vibrerar av sk ”dunka dunka” musik
Men jag bara njuter av det! Finns det något härligare än ett gäng glada trevliga levnadsglada tonåringar? Dessutom är det mesta av musiken de lyssnar på riktigt bra, och får en själv på bra humör också. Man får ju lust att dansa till rytmen men det är nog inte att rekommendera
Ska bli intressant att följa utvecklingen under kvällen. Än så länge är de ganska lugna, har just ätit pizza som vi varit ner och hämtat och just nu är det endast en av dem som verkar vilja sjunga med i musiken
Skulle däremot gissa att det om en till två timmar blir betydligt mer högljutt därnere.
Jag har lovat att skjutsa ner dem till krogen och tack och lov så har de kl 23 00 att rätta sig efter eftersom det är gratis inträde innan dess. Själv dricker jag cola i hopp om att koffeinet ska hjälpa till att hålla mig vaken.

Tänker på uttrycket ”dagens ungdomar” vilket ju väl oftast sägs med en negativ klang. För mig klingar det däremot mest positivt eftersom de jag hittills träffat och umgåtts lite med i form av mina söners kompisar är otroligt sociala och trevliga människor.
Tycker till och med att de är mer sociala med oss vuxna än vad vi var när vi själva var i tonåren. Känns som om en åldersskillnad på ca tjugo år tycks krympa mer och mer jämfört med hur det var när jag var tonåring. Då sågs de vuxna (som väl var i 40-45 års åldern då) verkligen som gamla och så gott som färdiga för graven. Numer får man som vuxen och förälder till och med frågan om ifall man inte vill vara med och festa??
Det skulle jag och mina kompisar aldrig ha drömt om att göra med våra föräldrar! Inte bara för att det skulle kännas oerhört pinsamt utan också för att de stackars gamlingarna väl aldrig skulle orka med det ???? 

Men utvecklingen går ju också mer och mer åt att man snart har svårt att avgöra vem som är 20, 30 eller till och med 45 år ? Kläder och mode flyter ihop mer och mer och när vi var unga fanns det inte en enda mamma som gick iklädd  likadana plagg som sina tonårsdöttrar.
Frisyrerna visar ju heller inte någon tydlig skillnad längre då till och med 50 åriga kvinnor kämpar för att se ut som 25 åringarna och i vissa fall faktiskt nästan lyckas med det.
Det ligger ju liksom i tiden nu att alla ska se ut som 20 åringar vare sig de är 35, 50 eller till och med närmare 60 och stämpeln ”tant” får man nog vara närmare 75-80 för att riskera att få  idag

Sen finns det ju ändå en hel massa som avviker ifrån det och likaväl som det finns ”unga fräscha” 60 åringar så finns det 35-40 åringar som redan börjar närma sig ”tantgränsen” till utseendet i alla fall.

Men i det stora hela så håller åldersskillnaden på att suddas ut mer och mer och snart kan det vara svårt att avgöra vem som är mamma, dotter, mormor, pappa, son och farfar mm.
Männen verkar ju däremot inte ha samma behov av att behålla sin ”ungdom”  utan tar livet lite mer avslappnat och tycker att de liksom kan leva på ”gamla meriter”
Och inget fel i det men nog är det lite lustigt att se hur många par tycks utvecklas åt helt olika håll då frun i panik strävar efter att se ut som ungdomarna medan mannen lugnt låter magen växa, håret bli grått och ändå verkar trivas med livet 
Och självklart gör de det! Trivs med livet alltså! För det är ju faktiskt ändå insidan som räknas och förmodligen mår de betydligt bättre psykiskt och  kan koncentrera sig på det de verkligen gillar att göra jämfört med frun som ständigt är på jakt efter kläderna, vikten, make upen och frisyrerna som ”håller dem unga”.
Vi kvinnor vill väl oftast se oss som smartast men i det här fallet måste vi väl inse att det är ”killarna” som fattat hur livet ska levas 

Ja den här utvecklingen är väl på både gott och ont men nog är det lite synd tycker jag att den gamla bilden av den bullbakande, stickande mormor och farmor med långt grått hår uppsatt i knut försvinner.
Dagens 5-10 åringars mor och farmödrar har ju oftast fullt upp med att leva sina egna liv, såsom att springa på gym och hänga med i modet på vad det än gäller istället för att ta sig tid med och finnas till för sina barnbarn.

Numer får man nästan gå till gammelmormor och gammelfarmor för att hitta en människa som har tid att ”ge” av sig själv till yngre generationer.

När jag var liten var en gammelmormor/farmor så gammal så om de överhuvudtaget levde så vågade man knappt titta på dem för att de såg så gamla och läskiga ut.
Så var det för mig i alla fall då jag faktiskt hann få en och annan minnesbild av min gammelmormor innan hon ”gick vidare”. Minns så väl hur obegripligt gammal hon tycktes vara och att jag tyckte att hon var lite skrämmande med sin krokiga rygg och tunna skrynkliga hud vilken blodådrorna lyste blåa igenom.
Kan inte komma ihåg att jag någonsin pratade med henne och förmodligen gjorde jag det inte heller med tanke på hur blyg och tystlåten jag var. Man hade ju också en helt annan respekt för de äldre då och kände i det närmaste vördnad inför de gamla som gjorde att man inte i första taget gav sig in i en konversation med dem. Och om man någon gång gjorde det så var det de som ställde frågorna och man själv som, oftast med påtryckningar från mamma klämde ur sig de mest nödvändiga och artiga svaren.

Men nu ska jag ägna mig åt lite annan skrivning än här på bloggen och förhoppningsvis ska det hålla mig pigg och vaken tills det är dags att köra iväg de glada festande tonåringarna.
I värsta fall får jag ta en promenad runt byn vilket alltid får en att piggna till en aning.

Så nu kan jag väl inte avsluta med ett godnatt som jag brukar utan får väl bara säga. Ha det bra och ta hand om er så får vi se om det blir något mer skrivet den här helgen.

Britta