Hur kan man fylla 18 år när man bara för ca tre fyra år sedan tittade ut ur mammas mage?
Ja…lite konstigt är det…men å andra sidan så händer det ju mycket som är konstigt här i livet.
Alltså är det över 18 år sedan man för första gången kände känslan av att ha en levande varelse inne i magen, inne i ens egen kropp.
Minns såväl de första rörelserna….så lätta och försiktiga…något fladdrande, nästan som fjärilsvingar och som gick över lika fort som man anade att man känt dem.
Minns att jag kände dem ovanligt tidigt! Nästan en månad innan det som stod i alla de böcker man läste som handlade om graviditet.
Sakta men säkert ökade ”fjärilsvingarna” i storlek till att övergå till något som kändes mer som en sprattlande fisk och så småningom som från ett par trumpinnar till något som kändes som om den därinne övade kickboxning hela dagarna.
Värst var det framåt slutet när man var rejält kissnödig och den lilla ”hyresgästen” lyckades pricka in en ardennerspark emot urinblåsan, eller bestämde sig för att tycka att det var bekvämt att vila sin lilla rumpa emot ena lungan så att det kändes som om man knappt fick luft.
Men kan ärligt säga att jag ibland också saknar känslan! Den känns så ”nära” ändå trots att det nu är 16 år sedan sist. Särskilt de gånger man bara halvlåg och vilade i tv soffan, med en hand på magen så att man kunde känna rörelserna från både ut och insidan. Ibland blev det lugnt därinne lite oroande länge men då räckte det med en lite ”knuff” någonstans och genast fick man ”en känga” tillbaka som talade sitt tydliga språk!
”Hallå där! Jag försöker faktiskt sova härinne, kan man få lite lugn och ro 
! ”
Men två barn räcker gott för mig och egentligen skulle jag nog inte riktigt orka med att vara småbarnsmamma igen! Är i alla fall otroligt tacksam för att ha upplevt det absolut största här i livet. Att ge en ny kropp och ett nytt liv åt två själar, och att få känna den kärlek som övergår allt annat man kan uppleva här på jorden. Man förstår det inte förrän man har upplevt det och jag önskar att alla människor kunde få möjligheten, men tyvärr så fungerar det ju inte så.
Men nu är det dags för sänggång igen! Börjar kännas att slutet på säsongen närmar sig. Snart bara två månader kvar och kroppen vill helst ligga kvar i sängen om morgnarna 
Har på senaste tiden mest varit trött och på jobbet går vi och gäspar ikapp med varandra. Men ändå är det en skön trötthet eftersom den bara visar att man lever och använder sin kropp till det den är gjord för.
Så godnatt och sovgott!
Britta