Lyckades idag äntligen märka de ägg Agda ligger på. Fyra stycken kunde jag plocka fram under henne, sakta försiktigt och ett i taget naturligtvis. Hon protesterade med sitt speciella kuttrande under hela tiden men hackade mig inte och rättade försiktigt till äggen vartefter jag lade tillbaka dem under henne.
Egentligen är det helt otroligt att hon överhuvudtaget låter mig komma så nära med tanke på att hon, när de precis flyttat hem till oss, var absolut livrädd för oss människor.
Då gick det inte ens att komma inpå dem närmare än ca två meter och när man öppnade dörren till hönshuset fick de nästintill panik därinne och ville försöka fly.
Snacka om att moders och fortplantningsinstinkten nu tagit över totalt och att det är starka krafter som är i farten.
Visserligen står det i boken jag har att den ruvande hönan hamnar i ett annat slags sinnestillstånd och ligger lite som i en dvala under tiden men hon går ju ändå upp och äter och dricker ibland så helt ”borta” kan hon ju inte vara.
Men nu blev det lite för sent igen för att skriva så det får bli ett kort inlägg även idag. Jag och äldste sonen tog en promenad nu på kvällen och för första gången i år kände jag att hösten är på väg.
Såg en Lönn som börjat färga sina blad i lite orangeröda färger i toppen och luften kändes hög och klar trots att det var så gott som mulet över hela himlen.
Men ett litet skådespel av naturen fick vi i alla fall då det plötsligt uppstod små sprickor i molntäcket alldeles vid solnedgången över Siljan och sprickorna glänste som renaste guld samtidigt som man såg hur solstrålarna nådde marken med ett oranget sken. Sådär magiskt himmelskt otroligt vackert!
Godnatt och sovgott!
Britta