lillasysterfix

Måste ju presentera de två nytillskotten i familjen.
Det här är Alice som jag misstänker har en hel del Hedemorahöna i sig pga hennes blålila kam och ben. Läste att det var ganska vanligt hos just Hedemorahöns och blev så glad då jag egentligen alltid önskat just sådana men de verkar svåra att få tag i.
Måste säga att hon är en av de vackraste hönor jag sett hittills med sin bruna fjäderdräkt och himmelsblå fläck på kinden. De nästan blåa benen är också fascinerande…sa till henne att hon ser ut lite som en Avatar:)  Vet inte om hon uppskattade det? Sen tänkte jag på en smurf också men sa inget om det..eftersom jag misstänker att det kanske inte är lika smickrande

Sen har vi Agda som är otroligt lik min Idunn fast ljusare i färgerna och med nästan helt vita ben.
Det roliga är att hon verkar ha Idunns psyke och personlighet också då hon redan är ganska tuff när jag kommer med mat, även om de båda än så länge är väldigt misstänksamma mot  människor.

Nu kan i alla fall inte uttrycket ”stolt som en tupp” vara mer passande. Hugin är redan djupt förälskad i sina båda nya fruar och pysslar med och sköter om dem som en riktigt gentleman.
Nu har jag verkligen nytta av att han är så tam som han är, då jag sakta ska börja vänja Agda och Alice vid min närvaro. Hugin kommer ju som vanligt fram och tar emot maten jag kommer med, äter ur min hand och lockar på sina tjejer att komma och smaka. På så vis kommer de nog snart att inse att jag kanske inte är så stor och farlig som jag ser ut och jag har gott hopp om att de till slut ska kunna springa fritt utanför hönsgården och komma och fika med oss på brokvisten precis som Hugin och Idunn gjorde.

Så nu är det hönstämjning som gäller. Tålamod, envishet och att vara konsekvent. Använda samma ”lockrop” när man kommer med mat, inte göra skrämmande  häftiga rörelser, småprata så att de vänjer sig vid ens röst och visa att man bara är snäll, pålitlig och vill dem väl.
Har redan gjort små små framsteg åtminstone med Agda som är den tuffaste av dem (personligheterna visar sig redan:)   ) och som vågar komma ganska nära nu när jag kommer med mat, tack vare Hugins totala oräddhet skulle jag tro.

Annars rusar väl livet på och nu kan man väl säga att den svenska sommaren kommit på riktigt:) Ca 15 grader och mer regn än sol
Nog är det lustigt hur lätt man luras att tro att det är drygt 20 grader och sol som är den svenska sommaren så fort det råkar vara det i några dagar, när det egentligen är det kyligare blöta klimatet som dominerar.
Såg i alla fall till att njuta ordentligt när vi hade den senaste ”slängen” av sol och värme. Det gäller att ta vara på guldstunderna i livet.

Gjorde bland annat en fotoutflykt med min vän och fotolärare och hans hund Wilma. Blev fotad i smyg och tyckte att jag såg så pass proffsig ut på bilden så att jag måste visa den här
Dessvärre kan man väl säga att skenet bedrar men nog ser det ut som om jag är en van och rutinerad fotograf.  Får nästan känslan av att jag är ute i djungeln och fotar……..

Och den känslan förstärktes när det plötsligt kom en krokodil lugnt simmande genom vattnet……eller ?
Näe…okej då! Än så länge finns det väl inga krokodiler i Enån men om några hundra år kanske?
Kunde i alla fall inte låta bli att lägga ett par stenar som ögon på träpinnen som låg en bit ut i ån, för håll med om att det i alla fall liknade en krokodil om man har lite fantasi?

Och även om foto väl var den egentliga anledningen till att vi gav oss ut så blev det en hel del stenletande också. Här börjar Wilma bli lite nyfiken på vad det är jag plockar upp ur vattnet. Gillar också våra sittställningar som gör att våra ryggar får samma form. Vi är nog inte så olika ändå, människor och djur.

”Vad är det vi letar efter egentligen” tycks Wilma undra, när både jag och hennes husse (som är lika stentokig som jag)mest  gick med böjda ryggar och med ögonen riktade mot marken sökande efter just ”den” stenen.

Så småningom bestämde hon sig för att ta en paus……

…för att sedan helt ge upp med att försöka förstå sig på de där underliga människorna (som antingen irrade omkring tyst letande efter stenar eller satt och kikade in i de där svarta små lådorna de brukar ha med sig), och gav sig in i drömmens värld istället
Snacka om livsnjutare!

Men nu är det matlagning som gäller och sen får vi se vad resten av dagen bjuder på. Ska försöka ta mig in på sidan där man kan se hur det går för de som åker Vätternrundan också. Sambon ska ju återigen försöka sig på att göra den på under åtta timmar. Och måtte det gå vägen den här gången, annars ska vi övriga i familjen under ännu ett år lyssna på tränings och tävlingstaktikssnack inför detta lopp som blivit höjdpunkten i hans liv. Suck!  
Äldste sonen och jag har i alla fall gissat på varsin tid så nu blir det ju lite spännande att se vem som kommer närmast. Jag tror på tiden 7 47 och han 7 53, får väl se vem som ”vinner”.

Ha det gott så länge!

Britta