Ibland tänker jag att det vore bättre om själen och sinnet åldrades på samma sätt som kroppen. Att man inte behövde känna sig som om man var gjord av ”två delar” på det sätt som jag känner just nu.
Sinnet vill en sak, men kroppen en helt annan.
Själen och sinnet säger åt mig att ge mig ut med kameran och fota i kvällsljuset, eller att gå ut i trädgården och pyssla lite, eller att börja ommålningen av den gamla symaskinsbänken jag fått av syrran och som ska bli min alldeles egen arbetsbänk uppe i mitt rum…..men om allt det ska kunna utföras så måste nog själen smita ur den här kroppen och hitta en tjugoåring att samarbeta med 
Huvudet bultar och känns som om det är på väg att sprängas, ögonlocken vill säga ”Tack för idag!” och helst inte öppnas förrän imorgon bitti någon gång, höger arm verkar vilja ta pension och få både senor, muskler och leder utbytta, och höfterna säger bestämt åt mig att sitta ner och ta det lugnt istället, så fort jag försöker resa mig upp.
Det är i dessa lägen frustrationen kommer…..varför kan inte sinnet också tycka och tänka att det är nog bäst att bara vila och ta det lugnt ikväll???
Varför ska själen ändå hålla på och längta och ropa efter att få släppa loss lite kreativitet när kroppen inte orkar med det?
Är inte detta bevis nog på att vi verkligen har en själ??
Till och med den mest inbitne vetenskapsman borde väl känna sig tudelad ibland?
Fast de kanske sällan eller aldrig behöver arbeta sig fysiskt trötta?
Hur som helst så tycker jag att själen faktiskt är lite självisk när den envisas med att komma med en massa bra och roliga idéer som kroppen inte orkar uppfylla….så just nu känner jag mig lite ”på kant” med min egen själ.
Ska försöka att tala förstånd med den och få den att hejda sig lite…..för den här människan hinner inte med!! Själen beter sig ju som en ohyfsad hyresgäst som inte tar någon hänsyn till hyresvärdens förutsättningar och villkor.
Suck!
Men nu är klockan äntligen 21 00 och därmed är det tillåtet att krypa till kojs tycker jag.
Ha det bra så länge
Britta