lillasysterfix

Är väl knappast ensam om att känna sig lite vilsen ibland. Har kommit in i någon slags ”hur ska det bli med allt” period. Kanske är det den där berömda 40 års krisen som närmar sig ändå
Fast inte på så vis att jag känner panik över att bli gammal, utan det handlar nog snarare om att tiden då mina barn plötsligt är vuxna närmar sig, och som jag känner just nu så har jag egentligen ingen aning om hur jag kommer att vilja leva mitt liv då.
På ett vis så har det ju varit lite bekvämt att bara se sig som ”mamman” som behövs dygnet runt för sina barns skull, och därför inte ens haft någon anledning att tänka på vem den här ”mamman” verkligen är och vad hon helst vill få ut av livet.
Jag fyllde 22 ca en vecka efter att jag blivit mamma för första gången och hur många  vet vad de vill och vem man är vid 22 års ålder?
Nu närmar jag mig som sagt 40 och önskar ibland att de närmaste ca 20 åren var lika självklart planerade som de var då när man låg där med sin nyfödde son på magen.
Kommer så väl ihåg känslan av ”Jaha, här har vi alltså meningen med livet som alla går och funderar på”. Meningen med mitt liv kändes så glasklar och självklar då.
Jag skulle ju vara mamma!
Jag hade satt ett nytt liv till världen och det var för hans skull och genom honom jag nu skulle leva mitt liv.
Enkelt!
Ja….fast så himla enkelt blev det ju inte, och ibland önskade man att det fanns ångervecka på den där lilla bebisen som bara skrek och skrek och aldrig verkade nöjd med någonting
Kunde man inte få åka tillbaka till BB och säga: Nej, den här passade nog inte mig….jag vill gärna sova i alla fall någon timme per natt, hinna få i mig åtminstone två tuggor mat innan den börjar skrika och kräva min uppmärksamhet, kunna gå ut och ta en helt vanlig promenad utan att behöva klä på, fixa barnvagnen och se till att få på mig själv några anständiga kläder innan både bebisen och jag fullkomligt badade i svett…han av ansträngningen av att skrika och jag av stress och frustration över att vara så totalt styrd av en annan människa.
Men det funkade ju inte så och det är väl därför man mognar något enormt när man blivit förälder…man har liksom inget annat val än att glömma bort sig själv och sina vanliga vanor för att ge all energi man har till detta nya oskyldiga liv som man själv satt till världen.
Nu är det ju så fiffigt ordnat av naturen så att man älskar denna lilla  skrikande, krävande varelse mer än sitt eget liv och det är ju det som gör att man orkar med.
Hade man inte haft dessa oerhört starka, obeskrivliga moderskänslor (eller faderskänslor naturligtvis) så hade man nog kastat ut honom genom fönstret någon natt då man precis lyckats somna till och han satte igång att skrika
Det är väl också dessa känslor som gör att man ens börjar fundera på bebis nummer två (när minnet av första förlossningen bleknat något) .
Minns också hur tankarna på om man skulle kunna älska nummer två lika mycket, återkom lite då och då under graviditeten, vilket visade sig vara totalt onödigt i samma stund som han också låg där som ett skrynkligt, blött och  skrikande litet knyte på magen.
Moderskärleken är samma starka självklara känsla vare sig det är första, andra eller tionde barnet som föds.
Dessutom blev nummer tvås spädbarnstid något helt annat då han föredrog att vara tyst och sova istället för att skrika. Första natten hemma vaknade jag av att det var sambon och inte bebisen som väckte mig.
Efter fem timmars oavbruten sömn hade tydligen till och med sambon börjat fundera på om allt var som det ska och kände sig tvungen att väcka mig och meddela miraklet.
Kommer så väl ihåg de orden han sa då: ” Du…lillgrisen sover än”

Men det var då, och nu sitter man här och snart är livets största och viktigaste uppdrag avklarat.
SÅ vad gör man nu?
Ja än så länge är de ju inte helt ”färdiggräddade” och egentligen är det väl nu om någon gång som de behöver vuxenstödet, men några 20 år till är det ju inte frågan om.
Tre/fyra kanske?

Fast egentligen är det väl inte någon större idé att fundera så mycket på det. Det visar sig nog med tiden och varför ska man egentligen göra upp planer när man lika gärna kan vara död imorgon?
Vill och ska verkligen försöka ta en dag i taget istället, och sen får man väl se vilka planer man gjorde upp för sig själv innan man kom hit och låg där som ett fuktigt skrikande knyte på sin egen mammas mage.

Men nu måste jag sluta för det verkar som om ett ordentligt åskväder närmar sig och jag vill ju inte riskera att min kära lilla dator lämnar mig hastigt och lustigt
Så det får bli sänggång istället och ladda lite energi för veckans sista arbetsdag.
Fredag igen !  Härligt

Britta