Fick en impuls idag att köpa såpbubblor trots att jag inte har några barn att skylla på längre 
Det är ju en himla tur att man liksom vägrar att bli vuxen, för tänk vad mycket man skulle gå miste om i så fall. Bara det att sitta och titta på såpbubblorna som sakta glider iväg med vinden medan de skimrar i de underbaraste färger innan de ”poppar” till och försvinner, är ju en i det närmaste andlig upplevelse måste jag säga.
Och gissa om de gav inspiration till att ta fram kameran ………..vilka möjligheter….blir alldeles till mig och ivrig över tanken på att ta med mig burken till någon av ”mina” bäckar och vattenfall. Kan bli hur fina och magiska bilder som helst!
Nu gick det tyvärr väldigt hårt åt innehållet bara ikväll då jag tvingade äldste sonen att vara min såpbubbleblåsarassistent. Och naturligtvis kunde jag själv inte låta bli att (precis som när man var liten) försöka blåsa en så stor bubbla som möjligt.
Katterna var dock väldigt tveksamma till de där runda grejerna som man inte hade någon koll på, for omkring hur som helst och ibland bara försvann samtidigt som de stänkte något kallt och blött på en om man råkade vara för nära.
Ännu läskigare blev det när de verkade kunna sitta och lura på marken en stund också utan att försvinna sådär spårlöst och snabbt.
Alltså!…hur många finns det egentligen?? Bäst att hålla avstånd!!
Okej!…….är det krig ni vill ha så!……..ska bara vässa mina vapen först!
Samus gillade dem inte heller…men lite fascinerande var de nog i alla fall !?
Men lilla skyddsängeln satt lugnt och bara njöt av sällskapet.
Häftiga reflektioner blir det i dem också…sonen började nästan drömma om ett fisheyeobjektiv
En satte sig och vilade på bron en stund innan den avslutade sitt korta liv med ett ”plopp” !
Ja, som ni förstår så finns det alla möjligheter att få till magiska och fantasifulla bilder med hjälp av bubblorna. I rätt miljö, med rätt ljus och rätt bakgrund……… ååå…blir galen av tanken på att fånga den perfekta bubblan igen……….måste, måste försöka ”få till det” i helgen.
Känns som om jag kommer att låta min familj leva på luft ett par dagar bara för att slippa tänka på att passa matlagningstider och ägna en hel oförstörd dag åt kameran. Men vi får se hur det blir med det. Ibland önskar man att man vore utan samvete
Idag uppstod det förresten en sån där händelse som i efterhand känns lite overklig och som jag inte riktigt kan släppa tanken på bara för att jag på grund av min förb….de blyghet inte vågade inleda en diskussion.
Varför kan jag inte få ut alla de ord och tankar jag skulle vilja ibland??
Blir galen på detta handikapp som hindrar och förstör dessa tillfällen då jag skulle kunna få ut så mycket mer av livet om jag bara vågade prata!!!!!!!! Ska man behöva gå omkring ständigt berusad??? För då ni är det inget fel på ”munlädret” kan jag lova!
Nåja..i alla fall så var det så att jag faktiskt besökte vår egen turistbyrå idag. Har ju alltid velat ge mig ut och vandra i skog och mark och nu när jag så smått börjat ”ta mig” lite egen tid då och då så ska jag försöka göra just det te x. Finns ju inget härligare än att packa en ryggsäck med fika och ge sig iväg ut i naturen en tidig morgon. Det optimala är naturligtvis att göra det på hästryggen men om man nu inte har någon fyrbening så får man nöja sig med sina egna två!!
Hur som helst så gick jag in på turistbyrån i jakt på kartor över vandringsleder här omkring och fick syn på en som visade fäbodstigar. Jag gick fram till receptionen där en trevlig och tillmötesgående (ganska självklart på ett sådant ställe) tjej genast började hjälpa mig.
Hon började med att ge mig ett häfte som de delade ut gratis till de som verkade intresserade, och som innehöll information om 26 naturreservat i Siljansbygden, sen talade hon om att kartan över fäbodstigar som jag sett på väggen var ganska gammal och att hon tyvärr inte kunde garantera att dessa stigar var gångbara längre eftersom ingen skött om dem på några år. Fast det tyckte jag bara lät ännu mer spännande, så efter en stunds letande (då jag för ett tag trodde att hon inte ens skulle ha någon till försäljning) så hittade hon en till slut. Hon lade upp den på disken och vi stod och studerade och diskuterade de olika lederna en stund. Det fanns nämligen en numrerad lista över olika sträckor och vilken längd de hade men tyvärr så var siffrorna inte utsatta på kartan så man fick helt enkelt leta upp start och mål själv så att säga. Det var ju i och för sig inget större problem och medan vi står där och diskuterar de olika namnen på fäbodarna så dyker det upp en man alldeles bredvid mig.
För det första så såg han ut som …hm…ja hur ska jag säga? Förmodligen en riktig ”skogsmulle” för han såg verkligen ut som en ….ja vad säger man? En naturmänniska? Eller naturväsen kanske jag ska säga? Tror ta mig tusan att det var Näcken själv …ja fast med kläder på förstås……(inte ens han får väl gå omkring naken hur som helst). Mörkt lockigt hår, mörka ögonbryn och ?…..ja ärligt talat så tittade jag aldrig honom rakt i ögonen, men jag kan sätta hur mycket som helst på att de var typ…skogsgröna..om det nu finns någon ögonfärg som heter så ?? I alla fall så säger han ” Ursäkta, men ska du till Ol ersbodarna?” (Han hade väl hört att vi nämnt det namnet i vår diskussion) och jag mitt dumma nöt…som är helt oberedd på den nya situationen och att han dök upp så snabbt känner naturligtvis hur jag rodnar (en fantastisk egenskap jag begåvats med ….grr..) och bara stammar fram något i stil med ”öh…nja..nej…eller jo det kanske jag ska men vi bara diskuterade lite olika namn på kartan” , varpå han naturligtvis känner sig påträngande eftersom jag ser ut att bli så besvärad, så att han artigt och lika snabbt som han dök upp, drar sig tillbaka med ett ”Jaha..ja då..” och ja, sen försvinner han iväg.
Tjejen i receptionen kände nog också att det blev lite pinsamt och bara smålog och skrattade lite besvärat medan jag försökte möta hans fråga så artigt jag kunde med tanke på situationen Det var ju en ganska rättfram fråga och jag hann ju tänka massor av ”undrarvarförhanfrågardet” tankar innan jag fick ur mig mitt klumpiga svar.
Så bara för att jag inte har talets gåva och kom mig för med att låta honom förklara varför han undrade så sitter jag nu här och tänker….varför frågade han det?? Och det värsta är……jag kommer aldrig att få veta det! Han kanske hade en massa intressant information om just den fäboden.
Men det lustigaste av allt är att det var en sån där händelse som går så fort så att man i efterhand nästan undrar?…..hände det på riktigt eller?
Jag vet att jag har livlig fantasi och jag vet att hans lite magiska utseende, lugna röst och framträdande gjorde att det hela kändes lite overkligt, särskilt på grund av att jag inte är van vid att folk kommer fram och vill prata med mig på det viset. Jag är liksom van vid att inte synas och märkas och trivs bäst med det
Så nu börjar jag ju fundera på (som den lite tokiga människa jag är som tror att allt som händer har någon mening, både stora och små händelser) om det var något slags ”tecken” istället. Jag kanske borde gå just dit..till ol ersbodarna? Eller?
Ja..jag vet inte, men nog blir det svårt att låta bli, och varför inte? Om jag ändå ska vandra någon av lederna så kan jag väl välja den lika gärna som någon annan?
Men nu blev det sent och jag känner mig lite extra trött efter blodgivningen idag så det är dags att krypa till kojs. Imorgon kommer jag att vara pigg igen, som alltid efter en ”åderlåtning”
Pigg och full av ny frisk energi!
Godnatt och sovsågott!
Britta