Jodå, graven fanns kvar ganska oförstörd efter vinterns tjocka snötäcke, och efter att ha tagit undan lite gammalt granris och brunsvarta kärleksörter så var det bara att pynta med lite nytt.
Videkissar, kottar och skogsbräken fick det bli den här gången, men ser nu på bilden att det mest ser ut som morötter 
men men, på nära håll såg det i alla fall vårfint ut och det är väl huvudsaken.
Lite fler videkvistar hade jag kunnat ta också, men det får duga tills det är dags att göra sommarfint.
Kände att jag bara var tvungen att ta en bild på den här flaskan som stack upp ur jorden. Den hade blivit till ett eget litet växthus och det grönskade för fullt därinne, häftigt vad naturen kan göra med människornas avfall.
Efter besöket hos Nisse gick jag en sväng ner till ån för att se om forsen lugnat sig. Tog liksom motsatt håll idag, alltså inte den kortaste vägen som jag brukar gå utan runt så att jag kommer fram till nedre delen av ån först, och på väg dit hade jag en känsla av att inte vara riktigt välkommen.
Hade en obehagskänsla som jag sällan upplever nere i skogen, och när jag försökte stanna för att fota ån på det ställe den rinner förbi innan den fortsätter mot det lilla vattenfallet jag brukar vara vid så gick det bara inte att vara kvar där.
Kände mig jagad och iakttagen och hade inte ens ro att plocka fram kameran. Det var som om något drog och slet i mig och ville ha mig därifrån så det var väl bara att ”lyda order” så att säga.
Hela tiden kände jag att det var till mitt vanliga ställe vid vattenfallet jag borde gå, till tryggheten och lugnet jag känner där, och jag var inte svårövertalad kan jag säga
När jag kommit en bit på väg släpper obehaget mer och mer och när jag kastar en blick bakåt ”ser” jag en varg som kommer lunkande efter mig på lite avstånd.
Ser alltså för ”mitt inre” så att säga, inte med ögonen utan får en bild av vargen inne i huvudet.
Lite svårt att förklara det här känner jag utan att låta galen för dem som inte alls är insatta.
Men dem som vet vad ”det tredje ögat” är förstår vad jag menar. Snabba tydliga bilder som visar sig inne i huvudet men samtidigt på plats??? Ojoj vad underligt det låter.
Är inte ofta jag upplever det men har kommit lite tätare på sistone. (Oj, nu börjar hon bli senil tänker nog en del).
I alla fall så kände jag mig totalt lugn efter att ha sett vargen och varje gång jag tittade bakåt så fanns den kvar där lunkande i sakta mak på lagom avstånd. När (vi) sen kom fram till ån försvann han en tag medan jag tog mig upp till vattenfallet, men när jag varit där en stund och fick en impuls att se mig omkring låg han där på en gammal nedfallen stam och vilade.
Riktigt häftigt med dessa blixtsnabba bilder som visar sig så tydligt när det väl händer, och inte ett dugg obehagligt, i alla fall inte i det här fallet. Kändes skönt med den typen av sällskap, för bättre vakthund kan man väl inte ha
Men nu tänkte jag hinna ta en dusch innan det är dags att krypa till kojs efter en dag med ”ludd” och värk i huvudet pga för lite sömn. ”Jaha det är därför hon svamlar om vargar, för att hon har sovit för lite” tänker nog någon nu och ja vad vet man, det kanske är lättare att hamna i det sinnestillstånd som gör att man får dessa bilder till sig, just på grund av att hjärnan är lite mer avslappnad och inte orkar jobba på med bara de ”vanliga sinnena”. Hur det än är och om det bara är ”inbillning” så tänker jag i alla fall fortsätta att njuta av det när det väl händer, för så länge det bara sker saker som får en att känna sig trygg och glad så kan det ju i alla fall inte vara skadligt.
Imorgon har jag en tanke om att gå upp riktigt tidigt och åka ner till vattenfallet för att fota i morgonljus. Får väl se hur det blir med det men fick bara en så bestämd känsla av det då jag var där idag och batteriet i kameran naturligtvis tog slut.
Alltid när man börjar se massor av fina motiv och känner hur roligt det är att fota så tar antingen batteriet slut eller så blir minneskortet fullt
Idag var jag dessutom hungrig som en varg också och då är det inte läge för mig att ge mig på några större projekt
Så det var bara att stoppa ner den trötta kameran och knalla hem för att få lite lunch. Men imorgon tar jag nog bilen eftersom jag har ett annat ställe en bit bort som jag också skulle vilja fota lite på.
Lite lat kan man väl få vara ibland
Godnatt och sovgott!
Britta