Vad är det som gör att vissa människor blir stentokiga? Själv är jag en riktigt ”stentok” och kan knappt låta bli att plocka med mig en (eller flera) stenar hem från promenaden, resan, utflykten eller kanske bara under den korta vändan till postlådan och tillbaka.
Ja inte så att jag bara vips måste plocka upp vilken sten som helst, som något slags tvångssyndrom, utan de jag plockar har ju alltid något ”visst”, något som lockar och gör att jag bara måste ta med dem hem.
Jag försöker ju många gånger stå emot, men ibland är det omöjligt. Blicken fastnar på en sten som är extra vacker eller har ovanlig form, och på något vis känns det i hela kroppen att jag bara ska ha just den stenen.
Det värsta är när de är lite större, för stenar är tunga att bära även om det så bara är någon km kvar hem. Det har faktiskt hänt att jag gått hem och tagit bilen tillbaka för att hämta dem 
Anledningen till att jag kom att tänka på det här nu, var att min mor kom in till mig under en av mina sjukdagar med en helt underbar vit, oval, ganska stor (passar precis i min slutna näve) av naturen slipad, len och mjuk sten. Lite skavanker har den med små sprickor som är färgade med den där lite rostgulbruna färgen som en del vita stenar får, men det gör ju den bara ännu vackrare, och sprickorna känns inte när man har den i handen.
Kanske är det av henne jag ärvt stentokssyndromet (fast hon har nog aldrig vågat ”leva ut” det så som jag gör då hennes generation nog inte skulle hålla på med sådant i vuxen ålder i alla fall ) eftersom hon tydligen inte heller kunde motstå just den här stenen. För tanken var nog egentligen inte att hon skulle ta hem den till mig, men när äldste sonen träffade på henne på väg hem från promenaden, och nämnde att jag nog skulle tycka om stenen när hon visade den för honom, så kände hon naturligtvis att jag skulle få den, sjuk och synd om mig som det var (De där moderskänslorna som pockar på)
Måste ju säga att hon är guld värd som alltid erbjuder sig att ställa upp och hjälpa till när man är sjuk eller har ”lite för mycket”. Ibland känns det som om hon gett hela sitt eget liv åt att ta hand om man, barn och hushåll. Och det har hon väl egentligen också, men jag tror även att hon varit ganska nöjd med det.
Är väl henne jag ärvt den introverta delen av då hon också trivs bra med ensamhet och att läsa böcker eller handarbeta, även om hon sedan hon blev pensionär också umgås en del med byns övriga pensionärsfruar.
Själv har jag ju också valt att låta barnen gå före mina egna intressen (förmodligen med henne som förebild) men till skillnad från henne så har jag ju i alla fall planer för mig själv när de vuxit upp och klarar sig själva.
Då kommer jag inte att nöja mig med att fortsätta gå härhemma och sköta hus och hem (till sambons stora besvikelse kanske 
) som hon gör utan bli lite mer självisk och göra sådant jag tycker är roligt och mår bra av, utan dåligt samvete!
Visst kommer jag att fortsätta vara ute i trädgården och göra fint inne (när ekonomin tillåter) men då utan att känna pressen av att maten ska vara färdig en viss tid och att tvätten måste hållas igång för att övriga familjemedlemmar ska ha rena kläder i skåpen
(Ja jag behöver också rena kläder ibland men min garderob är nog den som det är minst ”rundgång” i )
Men tillbaka till stenarna nu. Det var i alla fall den här vita stenen som drog igång stenbehovet för den här säsongen, och nu när markerna är på väg att komma fram igen så vet jag ju att det ligger en massa fina och roliga stenar och bara väntar på mig därute.
Får en särskild känsla i kroppen när jag tänker på det. Lite av den känsla man får när man tänker på hur mycket fina motiv det finns att fota. Ingen sten är ju den andra lik och kameran kan ju fånga tusentals vackra bilder bara härhemma på gården. Det är känslan av att man aldrig vet vilken fin sten man kan hitta, och aldrig vet vilket motiv man kan fånga på bild som gör det hela så spännande.
En slags oändlighetskänsla och skattletarkänlsa, och dessutom är det gratis och inte heller stjäl man det av någon annan. (Om man nu inte får för sig att gå in i grannens rabatt och ta en av hennes prydnadsstenar, men så allvarlig är inte min stenkleptomani än så länge )
Min mellansyrra som är den jag umgås mest med, kan ibland vara lite tråkig och muttra om att man ska låta stenar ligga där de ligger, och att man inte ska stjäla från naturen osv. när jag fastnat i mitt stenletarbehov på någon av våra skogspromenader, men själv ser jag det mer som att stenen jag väljer ut bara ser det som en ära att få komma hem och pryda min trädgård istället. Förresten så känns det oftast som om det är stenarna som ”väljer mig” då jag nästan känner en magnetisk dragningskraft från vissa som jag fått ögonen på.
Men hon har kanske rätt och vi får väl se om några naturväsen tänker hämnas på mig någon gång för alla stenar jag stulit från deras marker Men då borde jag nog redan ha märkt något vid det här laget, och dessutom skulle det inte kännas så rätt, om det vore ett brott mot någon okänd ”kosmisk lag”
Måste väl tillägga att jag naturligtvis aldrig skulle ta en sten från någon typ av helig eller fridlyst plats, men där får man ju aldrig känslan av att det är ”rätt” heller…. tvärtom!
Men nu är det dags att ta itu med dagens sysslor. Ska uträtta en del ärenden idag som blivit efter när jag låg utslagen. Måste bla åka till en kusin i Leksand och hämta hem sambons bil som blivit stående där sedan kusinen skjutsade honom till Arlanda natten till lördagen.
Kommer att behöva bilen nu som är en skåpbil och perfekt att köra iväg skräp till sopstationen med. Vill hinna med att röja och städa upp så mycket som möjligt i uthus och på gården innan kyrkogårdssäsongen drar igång igen. För när den börjar är man inte mycket till människa efter arbetsdagens slut.
Värst är det de första veckorna, med ovana kroppsrörelser och överdos av friskluft
Då vet man att man lever och somnar gott på kvällen kan jag lova, trött men lycklig
Fysisk utmattning mår alla bra av, bara man får chansen till återhämtning ibland. Vi är ju gjorda för att röra på oss och använda våra kroppar och det är ju inte konstigt att det är mest kontorsmänniskor som går in i den berömda väggen, för att inte tala om de inom vården som måste stressa både fysiskt och psykiskt.
Usch, ingen bra kombination, är verkligen ett sjukt samhälle vi lever i nuförtiden. Ibland undrar man hur många procent det är av oss svenskar som egentligen mår bra av och är nöjda med det liv vi lever.
En alltför låg siffra skulle jag tro om man började gräva i det, men det törs man ju inte ens tänka på.
Men ha det så bra nu och håll utkik efter fina stenar som ligger och väntar på er därute man vet aldrig när de dyker upp och när de gör det så finns det nog en anledning till det, för nog tror jag att de har någon ”inneboende” kraft som gör att man behöver hålla i dem lite då och då, kanske för att man är för stressad eller orolig över något. Prova själv nästa gång ni ser en sten som ni bara känner lite extra för. Ta upp den, blunda och håll den i handen och jag lovar att ni känner hur något inombords förändras, till det bättre förstås.
Lycka till med stenletningen!
Britta