lillasysterfix

Egentligen borde jag vika tvätt och dammsuga istället men måste bara skriva en ”snabbis” om dessa livets små guldstunder som dyker upp ibland.
När solen börjar värma på våren och man kan sitta ute och lyssna till takdropp och fågelkvitter, så måste jag erkänna att jag blir ganska handlingsförlamad. Trots att det finns en massa ”borden” och ”måsten” som ligger på, så är det som om solen hypnotiserar mig och lockar på samma sätt som Ronja Rövardotter lockas av ”de underjordiska”, fast här kommer viskningarna ovanifrån istället.
”Kom….låt mig värma dig….låt mina strålar värma din själ och väcka dig till liv igen….kom…jag väntar på dig…känn hur du fylls av kraft och energi….sätt dig och vila…njut och låt mig fylla hela dig med mitt välgörande ljus…kom! ”

Ja ungefär så känns det, och det är oerhört svårt att motstå när man inte är mer än människa !
Sägs ju att vi är lata av naturen men det kan diskuteras tycker jag.  Att lata sig kan väl vara skönt ibland, men är för det mesta ganska tråkigt. Sen är inte min kropp gjord för det eftersom jag åldras ca 30 år om jag sitter stilla för länge. Känns i alla fall så när jag ska ”komma igång” igen. Då kan solstolen tyckas alldeles för ”djup” för både höfter och knän.
Men nu ska jag försöka hålla mig till ämnet så att jag hinner med den där tvätten och annat innan solen börjar viska igen. Känns som om hon börjar närma sig nu redan
I alla fall så blev det så att jag tog en kaffekopp med mig, ställde ut ”Brassestolen” på bron och tänkte att jag kunde ju lika gärna planera maten och skriva handlingslistan utomhus istället.
Ja tanken var ju god! Och det är den som räknas sägs det (var nog en riktigt lat människa som kom på det uttrycket, och måste säga att det kan vara oerhört användbart ibland, förutom när det gäller syndiga tankar förstås då är tanken plötsligt bara en tanke och något som inte alls behöver räknas 
Lustigt hur vi fungerar egentligen, finns alltid en ursäkt!
Men mycket skrivet blev det inte på handlingslistan och plötsligt existerade inte en enda maträtt i mitt huvud.
Så jag satt bara där och njöööt av solen och det var då magin infann sig!
Som ni säkert vet vid det här laget så har jag tagit hand om en hemlös okastrerad hankatt, och han är verkligen speciell och otroligt smart. Han vet precis hur han ska bete sig för att ”få vara med” när jag och mina övriga katter är utomhus. Som den slagskämpe han egentligen är som alla okastrerade hankatter, så borde han ge sig på i alla fall mina två hanar, även om de är kastrerad. Men den enda gången han gör det är när de provocerar och ger ”fel signaler” som tvingar honom att försvara sig. Själv inleder han aldrig ett bråk med någon av dem. Precis som om han har förstått att det är han som är ”gäst” och att gården tillhör dem från början, så det gäller att sköta sig för att få vara kvar.
Där sitter jag alltså i solstolen och under mig ligger Findus (under stolen alltså) och bredvid lite längre bort ligger Rasmus. Och även om inte ens de två alltid är bästa vänner så kändes det som om de accepterade varandra och kunde ligga lugnt och njuta utan att behöva morra eller ”titta snett”  på den andra.
Plötsligt hör jag dock att Rasmus börjar morra lite dovt och har blicken fäst någonstans nedanför trappen och jag förstår att det nog är Ebbe som är på ingång. Jag pratar lugnt med Rasmus och försöker få honom att släppa fokusen på Ebbe som inte ger det minsta tecken på att han kommit för att bråka, utan bara sätter sig på första trappsteget och tittar sig lite nonchalant omkring på allt annat utom den morrande Rasmus. Bara det är så smart gjort, för det kan räcka med att deras blickar möts för att starta ett slagsmål. Rasmus lugnar sig lite och Ebbe tar ett steg till.
Nu börjar Findus under stolen att ”gnola” lite som katter gör när de ser någon de inte riktigt litar på, men jag fortsätter att förklara att det är ingen som vill bråka och att Ebbe bara vill vara med och njuta av solen han också.
Och medan jag kliar Findus lite passar Ebbe på att smita förbi oss och lägger sig längst in emot ytterdörren i solen och börjar tvätta sig.
Helt rätt alltså, eftersom det verkligen visar att han är avslappnad och inte utgör något hot mot någon av dem.
Man riktigt känner hur den lugnande energin flödar nu och det är precis som om vi alla fyra ”känner av” varandra och känner efter hur det känns. Katterna tittar på mig och ser att jag är lugn trots att Ebbe är med oss så nära, och inom några sekunder har de alla accepterat varandra och ”mina” inser att även jag tycker att det är okej att Ebbe är med. Precis som om de tänker att , ”Jaha du gillar honom också, okej då får han vara med om han inte tänker bråka med oss”

Det var alltså här som ”the magic moment” infann sig, när vi är där tillsammans allihop och allt bara känns lugnt och fridfullt inuti. Alla på sin egen fredade plats, med solen som värmer och takdroppet och fågelkvittret som är det enda som hörs.
Helt underbart!
Sen kan det ju räcka med någon av dem gör en häftig rörelse eller blir skrämd av något för att de övriga ska ”slå om” till ”attackläge” men faktum är att vi satt där länge, länge utan att något hände. Rena healingen måste jag säga, för man kände verkligen att det bara var ”love peace och happiness” som gällde för tillfället.
Hela luften virvlade av goda energier från dessa tre katter.

Men nu ni! Nu gick tiden sådär fort igen, och den där snabbisen blev ingen snabbis (inte mig emot, snabbisar kan man väl vara utan   )  och nu väntar min kära tvätthög!
Om jag nu lyckas stå emot den där stora gula värmande saken som skiner in genom fönstret och just nu vilar sina strålar på min panna!
Usch! Varför ska livet innehålla så många frestelser!!!!!!!!!!!

Kanske skriver mer ikväll!
Britta