Önskar att jag kunde inleda det här inlägget med att skriva ”Tänk att det verkligen är så att….”, men om jag ska vara helt ärlig så får det nog lov att bli ”Tänk om det verkligen är så att..” så jag tror att jag börjar så istället!
För tänk om det verkligen är så enkelt som att vi kan få livet att bli precis som vi önskar bara genom att tänka oss det. I så fall sitter nog gud där uppe i sin himmel och suckar, ruskar på huvudet och tänker.
”Ojoj, de stackars små människorna, när ska de inse att de inte behöver hålla på och sträva som de gör”.
Och inte kan han göra så mycket åt det heller, eftersom vi fått vår fria vilja och själva är de som bestämmer över hur våra liv ska bli, men dessvärre har inte många av oss förstått det än.
Så det enda han kan göra är att se på hur vi människor gör den ena dumheten efter den andra utan att kunna hjälpa oss om vi nu inte ber honom om det, för det är ju fortfarande vi som har ”bollen” så att säga och det är vi som måste välja att ta kontakt med honom och inte tvärtom. Så han gör nog sitt bästa genom att besvara så många böner som möjligt, för att skicka ner Jesus igen är nog inte att tänka på. Se bara hur vi behandlade honom senast:)
Inte ens Gud kan nog låta bli att vara ”curlingförälder” med tanke på hur illa vi människor gör varandra och vår jord nuförtiden. Så Jesus får nog stanna däruppe hos honom i tryggt förvar, nu när människan, som skulle bli en så bra och fulländad varelse har ”ballat ur” totalt och snarare blivit en av jordens största fiender istället.
Nåja, det blir inte alltid som man tänkt sig, eller hur!
Det här citatet säger en hel del tycker jag, och kanske är det så de flesta av oss uppfattade budskapet som Jesus försökte få fram när han var ner och hälsad på oss en sväng.
”Jesus dog för våra synder. Ska vi då göra hans martyrskap meningslöst genom att inte begå dem?”
(Av Jules Feiffer f.1929 amerikansk skämtttecknare)
Kanske ska förklara min egen egentliga uppfattning om Gud innan jag går vidare.
Den uppfattningen har förändrats en del genom åren, från att ha trott att han faktiskt var en jättestor gubbe med skägg och turban som satt uppe på ett moln i himmelen och vakade och bestämde över oss människor, (en uppfattning som jag skaffade mig då jag började på kyrkans barntimmar), och som hade koll på oss och straffade dem som gjorde något fel. Till att jag numer tror att det en del kallar Gud snarare är en slags ”kraft och energikälla” som vi kan hämta hjälp ifrån om vi ber om det, och som egentligen finns runtom oss hela tiden och inne i oss också för den delen.
Så för mig är det alltså ingen ”han” eller ”hon”, och inte bestämmer den över om det ska vara krig, olyckor, svält eller andra katastrofer på jorden heller. Det är vi människor själva som skapar allt elände och någon ”gubbe i himmelen” kan vi inte skylla på så fort vi drabbas av olyckor.
Allt vi upplever och är med om under våra livstider har någon mening och ska lära oss något, även om man många gånger undrar varför man utsätts för vissa prövningar. Men min uppfattning är i alla fall att vi får svar på det till slut.
Så även om jag tror att det finns krafter som vi inte kan se och ta på så vill jag inte kalla mig religiös. Visst är jag både döpt och konfirmerad men det är nog snarare mer för att det i min släkt alltid varit så, och ”traditionen” fortsätter så att säga. Förr var nog de flesta mer eller mindre religiösa, även mina släktingar men tron har nog liksom ”vattnats ur” under tidens gång och jag kan inte minnas att varken mormor, morfar,farmor eller mina föräldrar pratat särskilt mycket om gud när jag var liten. Men visst gick vi till kyrkan ibland, särskilt vid första advent då det var fin musik och mysig stämning, och nog kan jag ”Fader vår” utantill och hänger väl även med i ”trosbekännelsen” när prästen läser den i kyrkan, men innerst inne så har jag min egen uppfattning om vår kristna tro.
Men nu skulle ju det här inlägget inte handla om Gud och Jesus utan om ”attraktionslagen” som så många pratar om nuförtiden. Det började väl med boken ”The secret” som jag faktiskt inte läst, men har läst andra liknande böcker som egentligen handlar om samma sak.
Alltså att vi kan få allt vi önskar om vi bara tänker oss att vi redan har det. Om vi tror på det tillräckligt starkt och har det i tanken hela tiden så drar vi det till oss. En slags universell lag.
Visst har jag förstått att positiva tankar leder till positiva händelser, det fungerar faktiskt för det har jag provat många gånger. Men det är ju just det! Varför vågar man inte riktigt hålla sig kvar där i det positiva flödet när det väl sätter igång? Alltid kommer det något negativt ivägen och puttar ner en från stegen igen när man just var på väg att nå toppen. Och då genast kommer de där tankarna om att ” ja varför skulle jag få ha det så bra? varför skulle jag förtjäna att vara så lycklig? ” och vips så hamnar man längst ner igen.
Sen är det ju också så otroligt mycket lättare att låta det negativa ta över när det väl slår till . Precis som om man egentligen tycker att, det är väl så det ska vara. Livet ska vara hårt och arbetsamt, något annat ska man inte inbilla sig. Och då blir det ju så, just för att man väljer att ha den uppfattningen!
Det handlar väl helt enkelt om rädsla. Man vågar inte tro att allt skulle kunna kännas bra, bara man tror på det. Förmodligen för att man är livrädd för att det eventuella bakslaget blir dubbelt så hårt och gör dubbelt så ont om man befinner sig uppe ”bland molnen” och går och tror att man förtjänar lycka.
Därför tycker man nog att det är bäst att se till att ha lite av varje, sådär lite ”lagom” med bekymmer så att inte andra ska tro att man tycker att man ”är något”.
Är väl lite typiskt svenskt också tror jag. Visst har vi en ”gnällmentalitet” och visst lider många svenskar av avundsjukan. Nog blir det mycket baktalande och skitsnack om dem som vågar satsa och verkligen lyckas uppfylla sina innersta drömmar.
Nej, här ska man inte tro att man är något, för att passa in och få vara med i gemenskapen.
Vilket behov man nu kan ha av en sådan ”gemenskap” ??
Men hur som helst så är det en spännande tanke, att tänk om det faktiskt är så att vi skapar vår egen verklighet genom våra tankar? Är vi inte ganska grundlurade då allihop? 
Djävulen (som enligt mig inte heller finns mer än att det är vi själva som ger bränsle åt negativa krafter) sitter nog och skrattar åt oss så hornen nästan ramlar av, när han ser hur vi hela tiden skadar oss själva med negativa tankar. Och Gud, ja han suckar tungt och önskar att han hade gjort en mer genomtänkt ritning när han skapade oss.
Vi blev nämligen så pass smarta så att vi klarade av att räkna ut och göra enorma utvecklingar men samtidigt lite för dumma för att förstå att vi egentligen ”sågar av grenen vi sitter på”.
Men nu ska jag försöka få lite nytta gjord. Blev inget jobb för mig idag, men härhemma finns det alltid något att göra ändå. Fast vedhuggningen låter jag bli. Har fått en del skäll för den I all välmening naturligtvis!
Så nu ska jag återigen försöka våga mig på en ”föreställning” om hur jag skulle vilja att mitt liv såg ut, och sen får vi se hur det utvecklar sig
Ha det så bra och tänk en massa positiva tankar !
Britta