Ja det är verkligen många olika känslor som finns med nu i slutet på en av de längsta veckorna i mitt liv tror jag 
Idag började nog de mesta av ”kommerjagattklaraavdethär” spänningarna att släppa, för när jag kom hem från jobbet och hunnit städa upp efter kaoset som alltid blir när ”husmor” har annat för sig, så kom det en trötthet smygande som inte gick att motstå.
Gjorde upp eld i kaminen, tog en filt och lade mig på soffan i tv rummet. Och ja….det tog nog hela två till tre minuter tror jag innan jag somnade
Sen finns det väl sämre sätt att bli väckt på än att en mjuk och långhårig katt kommer smygande på magen och försiktigt lägger sig på en med huvudet vilande på axeln, och resten av den varma spinnande kroppen längs efter ena sidan. Snacka om att bli varm om hjärtat i dubbel bemärkelse.
Det är nämligen inte alltför ofta som Rasmus (min enda långhårskatt) kommer och vill ha, och naturligtvis även ge lite kärlek, så det är bara att njuta av tillfällena.
Och så låg vi en bra stund och lyssnade till den knastrande elden och njöt av varandras närhet innan jag bestämde mig för att det var dags att öppna ögonen igen.
(tusan också…gick en säkring….måste ut och byta den…usch! i det här vädret…strax tillbaka!)
(tillbaka! ) …I alla fall så blev jag minst sagt överraskad när jag öppnar ögonen och ser en blomma +en kexchoklad på bordet bredvid……hm…vad ska man tro egentligen ???
Andra blomman inom loppet av drygt en vecka????
Antingen är det helt enkelt boken skriven av Deepak Chopra som gjort att sambon öppnat nya tankebanor, ”skapat sig själv på nytt” som det sägs att man kan göra efter att ha läst boken, eller så är det någon form av separationsångest nu när det bara är 22 dagar kvar tills han lämnar oss för 11 dagars cykling på Mallis??..eller så?….ja…eller så är det bara pga det där(som han säger är anledningen) som kallas….kärlek !!
Lika trevligt var det i alla fall med en blomma, trots att han påstod att jag skulle tröttna om jag fick blommor för ofta. Vill bara säga en sak här…..jag tröttnar aldrig på att få blommor….har liksom några år att ta igen på det området och resten av min livstid räcker nog inte ens till för det
Men sen har jag ju som sagt varit lite arg idag också…eller är väl rättare sagt!
Fick nämligen för mig att gå ut och hugga upp lite spisved eftersom den börjar ta slut ,och det får bara inte hända med tanke på hur bra min älskade vedspis värmer.
Och själva vedhuggningen gick bra, utan några djupare jack någonstans (faktiskt inte ett enda 
) men efteråt känner jag en bekant känsla i högeraxeln som jag varit fri från så länge nu, (tack vare min envise ihärdige massör ) , så tydligen var det inte så bra med vedhuggning för axeln trots att jag moppat och gnuggat och fejat hela veckan utan några som helst problem.
Så nu är det bara att hoppas att det ger med sig igen om den får lite vila. Får väl tipsa sambon om att det kan vara bra att träna armarna också och inte bara benen
Men inget ont som inte har något gott med sig sägs det ju och när jag var därute i ”vebon” så ramlar den här vedpinnen ner framför mig. Har i flera år faktiskt tänkt att det borde gå att göra något av dessa ”maskgångar” som finns i vissa träd. Det kan ju bildas hur roliga och vackra mönster som helst och varför inte göra smycken eller kanske små tavlor av dem??
Kände att nu ska jag verkligen ta och försöka göra något och inte bara låta det stanna vid en tanke som med så mycket annat när det gäller mig!
Titta bara på det här ”runliknande” R:et ! Vem vet…maskarna kanske har något att säga oss människor och jag kanske är det utvalda ”masktolkaren” Hihi! Vilken ära!
Någon vits med min tanke är det i alla fall, för efter att jag råkat slarva bort vedträet med det fina mönstret och insett att jag nog packat in det längst in i vedspisens vedförråd någonstans, (eller glömt kvar det ute i ”vebon” )så ramlar det plötsligt ut därifrån när jag ska ta en pinne och stoppa in i elden.
Och även om jag börjar bli ganska van vid alla dessa sk tillfälligheter i livet så blev jag lite överraskad faktiskt. Men vet ju att det är någon mening med allt som sker, både små och stora saker!
Men nu är klockan alldeles för mycket och jag måste krypa i säng för att samla lite krafter inför morgondagens sista arbetsdag på Vikarby skola.
Skulle ha skrivit lite mer om det men kanske tar det imorgon
Hörs och ses!
Britta